Thomas Arnroth med Gizmondo.
Det går bara inte att låta bli. Ni får ursäkta, både regissör och ensemble, men när ni går runt och visar upp en obruten Gizmondoförpackning glömmer vi vad ni säger, lutar oss framåt och försöker se bättre. Är det en originalförpackning eller inte? Jo, det är det. Eller nej, det är bara en kopia väl? Eller, jo, ta mig sjutton, visst är det ett original?
Det är vad vi viskar till varandra, jag och min vän Martin Lindell, spelhistoriker och samlare. Vad vi inte ens viskar är frågorna om vad en sådan kan tänkas kosta och var teatern fått tag i den?
Pjäsen heter Tjock-Steffe och handlar om Uppsalamaffians ledare Stefan Eriksson, eller Tjock-Steffe som blev hans öknamn eftersom det var vad stadens polis kallade honom. Som sig bör spelas den på Uppsala stadsteater, där den hade urpremiär för några veckor sedan.
Fem Tjock-Steffe, men bara en. Ensemblen består av Ulrika Ellemark, Peshang Rad, Mathias Olsson, Tobias Hjelm, Åsa Forsblad Morisse. Foto: Patrik Lundberg/ Uppsala stadsteater.
Det är en fin teaterupplevelse, värd betydligt mer än den halvfyllda salongen. Regin påminner lite om hur Stockholms stadsteater satte upp Jonas Hassen Khemiris "Jag ringer mina bröder", för den som nu är intresserad av sådana referenser. Det är ett gott betyg, om du undrar, fast där Khemiripjäsen var mer som en ungdomsmatiné, är Tjock-Steffe vuxenunderhållning.
Det är smart regi, ensemblen består av fem personer. Alla och ingen spelar Tjock-Steffe, det funkar hur bra som helst.
Nå, orsaken att jag om min vän spelhistorikern tagit tåget till Uppsala en onsdagskväll är ändå inte i första hand att kolla in regi eller pjäsens kvalitet; vi ville se en teaterföreställning som handlade om dataspel. Äntligen!
Medan andra nog minns Tjock-Steffe mest för hur han krockade med en Ferrari Enzo i 260 km i timmen i Kalifornien 2006, hur bilen klövs mitt itu utan att Stefan fick en skråma och hur han påstod att den körts av en viss Dietrich.
Läs mer: Notch i stor intervju: "Jag skäms inte för att jag har ändrat mig"
"Inte min bästa idé", säger Stefan i pjäsen och nej, det var det inte. Men det blev en bra t-shirt.
Stycket spelas i en akt som tar ungefär en och en halv timma. Det är ett dramatiskt liv med både komiska höjder och sorgliga dalar, men dess tyngdpunkt är - heja heja! - just Gizmondo. Den mycket märkliga, galna historien om hur Tjock-Steffe och hans närmaste vänner lyckades lansera en ny bärbar spelkonsol och dra in 400 miljoner dollar till projektet.
När konsolen lanserades 2005 var idén bakom den inte helt dum, åtminstone inte på pappret. Nintendo DS hade gjort succé och Sony skulle släppa sin PSP. Gps var en ganska ny grej för allmänheten, och Gizmondo skulle använda tekniken i sina spel. Dessutom kunde, som reklamen sa, först pappa ställa in koordinaterna för bilresan, sedan skicka konsolen till barnen i baksätet för resten av resan (oklart dock hur pappa skulle ha någon nytta av gps:en då).
Spelhistorikern Martin Lindell är glad att hålla i en Gizmondo efter att ha sett föreställningen Tjock-Steffe.
– För mig var det mest fascinerande hur Stefan kunde komma ut från kåken 2001, och bara några år senare vara vd för ett miljardföretag i London. Vilken resa, säger pjäsens manusförfattare och regissör Martin Lindberg.
Han har intervjuat Stefan Eriksson flera gånger och föreställningen är full av direktcitat från huvudpersonen. Som att Stefan fortfarande har en Gizmondo hemma, men inte spelar på den för han "gillar inte såna där spel."
– Jag tror inte att hela Gizmondoprojektet var ett bedrägeri, det plöjdes ner mycket pengar i utvecklingen och de tillverkade ju faktiskt en konsol som fungerade. 400 miljoner dollar är mycket pengar, men inte jämfört med vad Nintendo och Sony kunde investera. Det var på många sätt ett genomtänkt projekt. Man skulle ju inte bara kunna spela på Gizmondo, utan även använda den som telefon och gps. Det kunde ha funkat, säger Martin Lindberg.
Läs mer: "Jag är helt vansinnig på Gamergate!"
Enligt pjäsen var det en stor hajp sunt Gizmondo, med över en halv miljon förbeställningar. Siffrorna kommer från Carl Freer, som var hjärnan bakom företaget. Jag och Martin Lindell, som 2005 var redaktör för spelbranschtidningen Manual, kommer dock fram till att den hajpen nog gällde mer investerare och brittisk media än i spelvärlden.
Att 560 000 gamers skulle förbeställt konsolen tror vi är en bluff, att det var manipulerade siffror från Gizmondos sida. Vilket ju inte är ett helt orimligt antagande med tanke på Uppsalamaffians övriga bedrifter.
Samtidigt var faktiskt Gizmondo barn av sin tid, det fanns fortfarande mycket drömmar om att skapa nya spelkonsoler under det tidiga 00-talet. Vem minns konsoler som Phantom och Nuon? Gizmondo minns vi i alla fall, även om det kanske mest är just för Tjock-Steffe, Uppsalamaffian och den där spektakulära Ferrarikraschen.
Och även om Gizmondon nu var genomtänkt, låg en sak den i fatet.
– Den påminde nog för mycket om Nokias Ngage, både som idé och i utseende, särskild Ngage QD, säger Martin Lindell.
Gizmondo marknadsför sig i branschtidningen Manual i maj 2005.
Ngage lanserades 2003 med den speltelefonmodell som fortfarande kallas elefantörat. Den ersattes av QD-modellen året efter, men bra gick det inte.
– Nej, det var ju ingen succé direkt. Och den där idén om att ha spel som använde gps-teknik kändes nog inte som någon bra grej bland spelare ens 2005, säger Martin Lindell.
Förutom en Gizmondokartong, som efter en kontroll med teaterns pressansvariga visar sig vara en kopia gjord efter ett original (som dock finns på teatern), använder skådespelarna även två riktiga Gizmondos. Ni anar storleken på mina och Martin ögon. Efter pjäsen ligger de kvar på stolarna som i princip utgör scenens enda rekvisita. Lokalen är uppbyggd så att publiken går över scenen när man lämnar den. Och så klart passade vi på att klämma på konsolerna. Det fick man, men någon från teatern dök snabbt upp och höll ett vakande öga.
– Vi har bara lånat dem, vi måste bara kolla så de inte försvinner, förklarade teatermannen.
Konsoler och originalkartong kommer från en samlare i Östersund, visar det sig.
– Han hörde av sig när han läste om pjäsen och erbjöd oss att låna sakerna. En av konsolerna funkar faktiskt, säger Martin Lindberg.
Den påminde nog för mycket om Nokias Ngage
Att just en av två funkar är kanske ingen tillfällighet; av de tusen exemplar som tillverkades lär bara 500 ha gått att använda.
Gizmondo startade även flera spelstudior. Det stora spelet skulle bli Colors, ett slags GTA-klon där spelarna genom spelet även skulle ta över områden i verkligheten genom en gps-applikation. En sådan där typisk feature som låter cool på papper, men i övrigt mest får en att klia sig i skallen och undra vad som kan vara roligt med det. Det spelet skulle göras av Gizmondos egen studio i Stockholm. Det är för övrigt en viss ironi i att Uppsalamaffians första egna spel skulle vara just ett gangsterspel.
I Malmö ägde Gizmondo studion Atod, som nyligen hade köpts av brittiska Warthog. Gizmondo köpte Warthog, och så kom det sig att Helsingborgsstudion skulle göra spel till just Gizmondo. Christofer Nilsson var studiochef och minns mest att det var en rörig tid, och att man aldrig hann göra något spel.
Hela Gizmondoprojektet sköts i princip i sank när Aftonbladet i oktober 2005 avslöjade att Tjock-Steffe och hans två närmaste kumpaner satt i styrelsen. Artikeln hade rubriken "Ligaledaren blev direktör". Christofer Nilsson minns den dagen som igår.
– Det var en chock att läsa vad som stod i tidningen. Jag hade ingen aning, berättar han nu, tio år senare.
Till slut gick det ändå bra för Helsingborgsstudion, som i dag heter Localize Direct och gör verktyg för andra spelutvecklare.
Gizmondos aktie var som mest värd 30 dollar runt årsskiftet 2004-05. Efter Aftonbladets artiklar var den nere i några cent.
Läs mer: Uppsala vill ta plats på startup-kartan - tar upp kampen med Stockholm
– Fast Aftonbladets avslöjande var ändå bara spiken i kistan, bygget svajade betänkligt redan innan eftersom de hade svårt att få fram några konsoler. Det var mycket förseningar, säger regissören Martin Lindberg.
I branschtidningen Manuals arkiv kan man följa Gizmondoäventyret i artiklar och marknadsföring under 2004 och 2005. Inför den planerade lanseringen i maj 2005 intervjuas Gizmondos Nordenchef Linus von Schantz.
– Det blir mycket marknadsföring i butik och guerillamarknadsföring. Vi måste sticka ut och bilda en hype. Det är viktigt att ha en bra spelportfölj. Innan årets slut ska det finnas 80 titlar tillgängliga, säger han.
Det blev varken hajp eller några 80 titlar. Och när jag ringer det mobilnummer som enligt Hitta.se tillhör von Schantz får jag veta att det antingen inte har någon abonnent eller är tillfälligt avstängt.
På något sätt passar det in i hela den här historien.
Fotnot: Vill du höra fler röster om Gizmondo kan du lyssna på den här P3-dokumentären.
