Han är förmodligen mest känd som musiker, producent, och som programledare för Ström i radions P2. Men i höstas lämnade Håkan Lidbo sin musikstudio bakom sig för att i stället flytta in i sin egen verkstad i en lokal på Södermalm i Stockholm.

– Studion har jag där, säger han och pekar på sin Mac.

I stället för syntar och mixerbord så domineras i stället lokalen av olika instrument och apparater som Håkan Lidbo byggt själv eller tillsammans med sina kollegor i olika projekt.

Längs en vägg står en interaktiv bar där musiken styrs med hjälp av glas och snacksskålar, bakom en dörr långtidstestas ett musikspel som styrs med tankekraft och som ska ta plats i Tekniska Museets kommande vetenskapscenter Mega Mind, och i fönstret står ett instrument som kontrolleras genom att skapa olika mönster med hjälp av 16 varianter av Rubiks kub.

– Det är riktigt svårt att spela på, säger Håkan Lidbo.

Han visar också upp sitt ljudtennisrack och ett spel för personer med autism som är under utveckling. Båda spelen är tänkta att ge funktionshindrade fördelar när de spelar mot människor utan ett visst funktionshinder.
Rubiks kub instrument
Världens svåraste instrument?
Men huvudpersonen för dagen är egentligen roboten Ana som Håkan Lidbo byggt tillsammans med Dawid Wolski och Roger Aarenstrup. Ana är baserad på en färdig robotplattform som närmast kan liknad med en robotdamsugare. Till den är kopplad en Microsoft Kinect som används för att roboten ska kunna navigera och en skärm som visar robotens öga. Men Ana inte designad för att utföra städjobb eller något annat nyttigt arbete.

– Om man jämför med en katt så är inte den heller bra för något alls, men ändå är det många som har katter. De är till och med ganska dyra med all mat, men de berikar våra liv och vi lär oss något socialt genom att umgås med en katt.

Syftet med roboten är att den ska vara social.

– Den gör inget jobb, den har inga händer. Vi testade en version med en bricka som skulle kunna servera vin men den hade för skakig gång, säger Håkan Lidbo.

Robotarna bygger vidare på samma ambition som Håkan Lidbo har med sin musik – att göra något som inte gjorts tidigare. Och han använder erfarenheterna från musiken och hur han kommunicerar med den också när han väljer hur robotarna ska kommunicera med sin omgivning.

– Det är musiken som fått mig in på tankar som kanske är lite annorlunda än de man annars har när man ger sig in på ett robotprojekt där man tänker att roboten ska vara så människolik och funktionell som möjligt, säger Håkan Lidbo.
Håkan Lidbo Ana
Håkan Lidbo och roboten Ana.
Han tror att det kommer att dröja väldigt länge innan vi har robotar som är lika oss på något meningsfullt sätt eller tills dess att de själva kan ta över uppgifter i till exempel vården.

– De gör så ofta fel. Men det betyder inte att de inte kan berika vår värld på andra sätt, säger Håkan Lidbo.

Han har funderat mycket på begreppet “uncanny valley”, ungefär kusliga dalen, som brukar användas för att beskriva hur vi uppfattar robotar som försöker efterlikna människor.

– Om man kan tittar på de människolika robotarna och skulle betrakta dem som en människa så skulle man tänka att de har en rätt så rejäl diagnos eller att de skulle vara någon slags psykopater. De har inga känslor och det märker vi direkt för vi uttrycker våra känslor och vår vilja till kontakt hela tiden, säger Håkan Lidbo.

Det går igen även i språket enligt Håkan Lidbo.

– Språket går ju väldigt mycket ut på det, särskilt sådant här småsnack går ju bara ut på det. Man säger inget speciellt utan vill bara bekräfta att man är vänner. Robotar fattar ju inget av det, säger han.
robot Ana
För att lösa det problemet har Håkan Lidbo i stället valt att gå rakt motsatt väg när han designat roboten Ana.

– Då är tanken att vi i stället designar henne så att hon har en diagnos från början, och jag menar inte det som något nedlåtande. Vår robot här ser dåligt, orienterar sig dåligt dåligt i rummet men har andra fantastiska förmågor som att göra extremt komplicerade uträkningar som jag inte klara av, säger Håkan Lidbo.

Ana har därför programmerats att svara och ställa frågor på ett sådant sätt att den som pratar med henne ska förstå vilka begränsningar som finns och vilka styrkor roboten har. Till exempel sticker Ana in frågor om svåra mattetal i konversationen för att kunna visa sina egna styrkor. Den visar också tydligt att den inte förstår allt som sägs.

– Om man försöker skapa en robot som är så människolik som möjligt så blir man ofta bara mer irriterad på den. Ska den jobba som guide eller värdinna eller någon som ska utföra en uppgift så blir det ännu mer irriterande så klart, säger Håkan Lidbo.
Håkan Lidbo
Ett exempel är roboten Bib som Håkan Lidbo tidigare arbetat med och som guidar på Teknikens och Sjöfartens hus i Malmö. Precis som Ana ser Bib snäll och gullig ut och har en fejkad pixlig skärm med bara ett stort öga för att kommunicera känslor.

– De har ingen blänkande hightech så att det ser ut som att det är en mördardrönare i farten. När vi pratar om sociala och kulturella referenser till robotar så är det Terminator som har dig i sitt sikte som folk tänker på och den typen av robot vill man ju inte träffa, säger Håkan Lidbo.

Han tycker att vi ser för lite robotar i vår omgivning i dag.

– Det vi hoppas är att om vi visar att man kan bygga en robot som inte behöver vara jättedyr och som är rolig att vara med att det kanske finns flera ställen som skulle vilja ha en sådan. Då skulle vi kunna lära oss jättemycket, inte om robotar rent tekniskt, men om hur vi vill umgås med dem, säger Håkan Lidbo.

Läs mer
Windows 10 är ljuv musik för syntmästarna Propellerhead
Mystiska Magic Leap visar hur deras verklighet kan bli i ny video