Islands Piratpartis logga öve riksdagshuset

Finanskrisen slog hårt mot Island och tre av landets banker kollapsade. Det ledde till både ekonomisk och politisk kris. Landet har sedan dess hämtat sig men förtroendet för de etablerade partierna fick sig en rejäl törn. Det har varit svårt att bygga upp medborgarnas förtroende igen.

I mitten av 2000-talet rankades Island av FN som bäst i världen på välstånd, hälsa och utbildning. Andra rapporter visade att landet var det minst korrupt i världen och islänningarna ett väldigt lyckligt folk. Nära nog en utopi, skriver tre forskare i rapporten Crash in economy crash in confidence, där de jämför uppfattningen av korruption och politiskt stöd före och efter kraschen 2008.

I efterdyningarna av krisen har synen på korruption och de politiska partierna förändrats. Resultatet som presenteras i rapporten visar att medborgarnas tillit var mer eller mindre som bortblåst: År 2009 upplevde 34 procent korruption som ett utbrett problem, jämfört med sex procent 2003.

Läs mer: Vem kan rädda Piratpartiet?

Mitt i detta har isländska Piratpartiet dykt upp som gubben i lådan. Anders Svensson är journalist och bor stora delar av året på Island, vid sidan av jobbet driver han Islandsbloggen, där han löpande rapporterar om nyheter och händelser från ön.

– Piratpartier lockar många väljare för att de står fria från kopplingar till finanskraschen, fria från näringslivseliten och den politiska eliten. De ses som ”rena” eller ”obefläckade”, det enda partiet som inte haft fingrarna i syltburken. Och visat att de har stor förståelse för problemen i vardagen, säger han.

Efter kraschen dök förtroendet för de etablerade partierna. Den borgerliga regeringen byttes ut i nyvalet 2009, men de rödgröna som tog över lyckades inte heller de får befolkningens tillit.

– För två år sedan valdes en ny borgerlig regering, som redan gjort sig hiskeligt impopulär. Bland annat så hade de utlovat en folkomröstning om EU-medlemskap, ett löfte som de inte kommer att hedra, säger Anders Svensson.

Piratpartiet grundades ett halvår innan valet till alltinget, Islands parlament, år 2013. De fick drygt fem procent av rösterna och har i dag tre mandat. Politiskt skiljer de sig något från sin svenska motsvarighet, även om de delar samma ursprungsideologi. I Sverige har Piratpartiet främst gjort sig kända genom fildelningsdebatten och FRA-lagstiftningen.

– På Island har det handlat mer om mänskliga rättigheter och transparens inom statsapparaten. Alltinget har 63 platser, och Piratpartiet har tre, så de är inte många. Men de driver sina frågor väldigt hårt, frågor som många anses ha försummats, frågor om direktdemokrati, säger Anders Svensson.

Läs mer: Den nya övervakningen - så kartläggs ditt privatliv

Sedan Piratpartiet tog plats i alltinget har de enligt Anders Svensson inte haft några egentliga politiska framgångar. Häromveckan fick de för första gången gången igenom en motion, att avskaffa lagen om blasfemi. En lag som sett oförändrad ut sedan 1918 och bara gett två fällande domar.

Islänningarna har historiskt sett inte varit de som vänder sig till missnöjespartier i någon större utsträckning. Sedan efterkrigstiden har liberalkonservativa Självständighetspartiet dominerat politiken. Enda gången landet haft en icke-borgerlig regering var mellan 2009 och 2013 då Socialdemokraterna och Vänstern – De gröna tog makten. Inför förra valet fanns således två väldigt tydliga block, där ingen räknade med Piratpartiet.

– Det var ingen som tog någon större notis om Piratpartiet och i opinionsmätningarna hängde de på gärdsgården, precis runt spärren på fem procent. Men nu under våren har de helt plötsligt börjat växa och siffrorna har pekat rakt uppåt, säger han.

Opinionsmätningar under våren har visat att Piratpartiet klättrat högre och högre, och i juni uppgav 34,5 procent av islänningarna att de kunde tänka sig att rösta på Piratpartiet. Det har tagit många på sängen, inte minst partiet själva. Inför regeringsförhandlingarna efter senaste valet gick de tidigt ut och sa att de inte ville ingå i något regeringssamarbete, man ansåg sig helt enkelt vara för små.

– Med bara tre ledamöter tycker de inte att de har möjlighet att sätta sig in i alla frågor. Piratpartiet har skiljt ut sig där och sagt att de bara vill ta informerade beslut och man lägger därför ner sin röst i ganska många frågor, säger Anders Svensson.

I Sverige hade partiet svårt att nå ut med en bredare politik efter framgångarna i EU-parlamentsvalet 2009, då de fick ett mandat något som sedan utökades till två. 2014 tappade de sina platser och i riksdagsvalet samma år fick 0,43 procent av väljarnas röster.

– När Anna Troberg ville driva hbtq-frågor upplevde hon att hon mötte internt motstånd. Där håller isländska Piratpartiet på att mejsla ut en väg, som kanske kan komma att få ringar på vattnet, säger han.

Att som litet parti bredda sin politik och sitt parti är en stor utmaning som det isländska partiet nu står inför. Piratpartiet är inget traditionellt höger-vänsterparti, även om de i omröstningarna i alltinget i de flesta fall röstat med det rödagröna blocket. Hur deras politik kommer att se ut är svårt att säga.

– Det är klart att när partier växer snabbt, när man plötsligt ska besätta massa platser kan det komma in en hel del underligt folk. Inga jämförelser i övrigt, men se på Ny demokrati och Sverigedemokraterna, säger han.

Sannolikheten att partiet faktiskt skulle få 34 procent i nästa val och kanske bli ett regeringsparti, tror Anders Svensson inte är särskilt hög. Dels på grund av att det främst är unga som sympatiserar med dem, väljare som tenderar att stanna hemma på valdagen.

– Sen finns det också en tradition av att vara missnöjd i mitten av valperioden. När det verkligen gäller går man ofta tillbaka och röstar på det parti man traditionellt röstat på. Men även om det skulle landa på 15-20 procent, vilket jag tror de kan, så skulle det vara en jätteframgång för hela piratrörelsen, säger han.