I mitten av 80-talet var Commodore ledande på marknaden för hemdatorer. Storsäljaren Commodore 64 stod på höjden av sin popularitet, men den amerikanska elektroniktillverkaren hade siktet högre ställt än så. Därför köpte man upp den lilla datortillverkaren Amiga, som hade tagit fram en spelkonsol med avancerade ljud- och grafikmöjligheter, och stöpte om produkten till en dator som skulle ta över efter Commodore 64.
Den nya datorfamiljen var framtagen för att vara så kraftfull som möjligt på grafik- och ljudsidan och samtidigt kunna konkurrera med den tidens mest avancerade datorer från Apple och IBM. Även om den primära målgruppen var hemanvändare ville Commodore vinna mark bland företagsanvändarna, något som dock skulle visa sig bli svårare än man trott.
Commodore 64 hade gjort att svenska ungdomar fick upp ögonen för spel och programmering, men det var uppföljaren Commodore Amiga som bjöd på den riktiga revolutionen på grafiksidan. När modellen Amiga 500 släpptes i Sverige våren 1987 var det första gången så kraftfulla grafik- och ljudprestanda blev tillgängliga för vanliga hemanvändare.
Läs också: Commodore 64: Här är allt du behöver veta om den klassiska hemdatorn
– Det var en maskin som redan från början var byggd för att vara ett grafiskt och ljudmässigt monster, säger Jimmy Wilhelmsson, svensk journalist och författare som tidigare skrivit boken Generation 64 om Commodore 64. Nu följer han upp den med ett verk om Amiga 500: Generation 500.
– När jag var ute och höll föredrag så frågade folk efter en bok om Amiga: “Kommer det ingen Amigabok snart?”
Ironiskt nog var Commodores tajming med Amiga inte särskilt lyckad. Den hade fantastiska prestanda och möjligheter, men det var relativt få som förstod vad den kunde användas till. Commodore misslyckades kapitalt med att få företagsanvändarna intresserade av Amiga.
– Näringslivet var till viss del datoriserat, men det handlade om datorer med enkel grafik som användes till bokföring, kalkylblad och orderhantering, den typen av tråkiga system som inte alls gynnades av tusentals färger och ljudmöjligheter, säger Jimmy Wilhelmsson.
Den första Amiga-modellen, Amiga 1000, totalfloppade och byttes snabbt ut mot Amiga 500, en lågprismodell, och Amiga 2000 som var en high end-modell avsedd för företagsbruk.
Läs också: Amiga blev starten på hennes entreprenörsresa
– Vid den här tidpunkten pratade nästan ingen om digitaliserade foton eller video. Det var inte allmänt tankegods och det var ingen som gick och väntade på det, eller att datorerna skulle börja användas för att spela upp musik, fortsätter Jimmy Wilhelmsson.
Däremot var det många inom den gryende dataspelsbranschen som såg möjligheterna hos Amiga och det var på Amiga-plattformen som svensk spelutveckling kom i gång på allvar. Bland annat släppte Digital Illusions (numera Dice), i dag en del av den globala speljätten Electronic Arts, sina första speltitlar till Amiga. Vem minns inte flipperspelet Pinball Dreams?
Precis som Jimmys tidigare bok Generation 64 innehåller den nya boken intervjuer med ett antal personer som formades av Amiga. Några av de som figurerar i boken är Fredrik Wester, VD på speltillverkaren Paradox, Angelica Norgren på P3 Spel, musikproducenten Axwell från Swedish House Mafia och Ola Strandh, som gjort musiken till storspelet Tom Clancy's The Division.
Många spelutvecklare tog sina första steg inom demoscenen, där unga och skickliga programmerare tävlade i att skapa de häftigaste grafik- och ljudupplevelserna. Trots att Amiga 500 såldes i omkring 100 000 exemplar i Sverige finns det i dag ingen lika stor, levande demoscen på samma sätt som det finns för Commodore 64, delvis därför att Amiga inte var en enhetlig plattform - den släpptes i flera olika modeller, med olika kombinationer av hårdvara under skalet.
– Det är nog många som hoppas att det i samband med Amiga 500:s 30-årsjubileum och min bok kommer att växa lite grann, säger Jimmy Wilhelmsson.
Demoscenen får dock en hel del plats i boken Generation 500. Vi får stifta bekantskap med svenska grupper som Phenomena, NorthStar och The Black Lotus. Men Jimmy Wilhelmsson har även sökt sig utanför landets gränser och pratat med danskar och norrmän, bland andra Jesper Kyd och Søren Grønbech samt kända demogruppen Spaceballs. Även Martin Öjes, som grundat Dreamhack, är med i boken.
Läs också: Alla älskade inte Amiga
Amigafebern nådde sin höjdpunkt 1991, men kort därefter blev det allt svårare för Commodore att hålla Amigan vid liv. Pc-spelarna ökade snabbt i antal, lockade av det faktum att datorerna kunde byggas ut med nya, häftiga grafik- och ljudkort. Amigans arkitektur kändes plötsligt ganska ålderstigen och 1994 var konkursen ett faktum för Commodore.
Men Amigans betydelse i datorhistorien är tydlig för Jimmy Wilhelmsson:
– Commodore ville slå sig in på både företagsmarknaden och spelmarknaden samtidigt, något som man inte lyckades med. Man hade Apple och IBM mot sig på ena sidan och Nintendo, Atari och Sega på andra sidan. Men ungdomarna, spelarna och de som såg lite längre fram förstod vilka oerhörda, kreativa möjligheter som Amiga erbjöd. Commodore lyckades faktiskt visa att en dator kan vara både en speldator och en jobbdator på samma gång, det hade ingen gjort tidigare.
