Paul Allen hade många strängar på sin lyra. Han inte bara grundade Microsoft och lät bygga världens största flygplan – i hemstaden Seattle grundade han ett datormuseum också. Living Computer Museum heter det, och den speciella idén här är att besökarna ska kunna prova på att använda datorerna, de ska inte bara stå i montrar.

Det började med att Allen köpte en gammal PDP-10, som han gjorde tillgänglig på en webbsida, PDP Planet, så att folk kunde logga in och använda den över internet. Efter ett tag märkte han att folk ville komma och titta på maskinen också, och på den vägen är det.

Läs också: Microsofts grundare Paul Allen död

Museet öppnade 2012 och upptar i dag två våningar i en lagerlokal. I samma rum som PDP-10:n står till exempel en IBM System/360 Model 30, en Xerox Sigma 9 och en CDC 6500.

CDC 6500 var en av de första superdatorerna, och hjärnan bakom den var legenden Seymor Cray.

– Den fick vi från Purdue University, och när den kom hit så var alla de här kablarna klippta, säger Carlson. En av våra ingenjörer jobbade med det i flera månader. I såna här maskiner handlar det mycket om hur fort elektronerna färdas genom kablarna och hur lång varje kabel är för att det ska fungera som det ska, berättar museichefen Lath Carlson.

– Till att börja med fick vi ju hitta ett företag som kunde tillverka rätt sorts kablar.

Logikmoduler till CDC 6500
Foto: Hayden Dingman, IDGLogikmoduler till CDC 6500:n – originalet till höger, en reverse-engineerad modern reservdel till vänster.

De fick också byta ut en del av logikmodulerna, och några reservdelar fanns inte, utan de fick byggas från scratch med modern elektronik. En ingenjör fick mäta på varje enskild komponent för att kunna bygga en kopia.

CDC 6500
Foto: Hayden Dingman, IDGMuseets CDC 6500.

Hur mycket jobb som helst – men CDC 6500:n är igång. På Living Computer Museum kan vem som helst använda världshistoriens tredje första superdator, som på sin tid hjälpte forskare studera både kärnfysik och förkylningsvirus.

Och som har en liten bråkdel av datorkraften hos en moden telefon.

Traf-O-Data
Foto: Hayden Dingman, IDGDen här burken kommer från Traf-O-Data, ett företag Bill Gates och Paul Allen hade före Microsoft.

En del datorer är emellertid så unika att de står i glasmontrar även på Living Computer Museum. Ett exempel är burken från Traf-O-Data, ett företag Bill Gates och Paul Allen hade före Microsoft. Den skulle arbeta med trafikrapporter och byggdes bara i ett enda exemplar.

Läs också: Nu kan du emulera Commodore 64 i din webbläsare – och välja mellan tusentals spel

En annan dyrgrip är Steve Jobs egen Apple I.

– När han tvingades gå från Apple 1985 så bara lämnade han allt på kontoret. En medarbetare som hette Don Hutmacher tog då en påse Starbucks-kaffe och den här datorn från hans kontor, berättar Carlson.

När Hutmacher gick bort 2015 donerade hans familj datorn till museet.

Steve Jobs Apple I.
Foto: Hayden Dingman, IDGSteve Jobs Apple I.

Museet har dock en annan Apple I som faktiskt är igång och används.

– Det är den enda Apple I-datorn i världen som används regelbundet, säger Carlson.

På en Xerox Alto från 1973 – den dator Steve Jobs sägs ha inspirerats av – kan besökarna prova på att spela Maze War (1974), den tidens förstapersons-skjutare.

Xerox Alto
Foto: Hayden Dingman, IDGTvå Xero Alto, den ena äkta, den andra emulerad.

Naturligtvis har museet också mindre ovanliga datorer som Apple II, Apple III, Commodore 64, TRS-80, Next Cube, IBM PC, och så vidare. De behöver inte vara lastgamla heller. Här finns pc med Windows 95 också, för den som vill prova på den användarupplevelsen.

Målet med alla datorer som restaureras på museet är att de ska kunna fungera i 100 år. Fungera och verkligen användas av besökarna. Maskiner som är för svåra att få igång får bidra med reservdelar till andra.

Gamla datorer
Foto: Hayden Dingman, IDGI källaren under museet står massvis av gamla maskiner som bidrar med reservdelar.

– Kretskort är faktiskt ganska hållbara. Det har vi inte riktigt vetat tidigare, för det har inte funnits 50–60 år gamla kretskort förrän nu, säger Carlson.

Andra material som plast och gummi är knepigare.

– På sätt och vis är det lättare med en maskin från 1957 än en pc från 80- eller 90-talet som är gjord av billig plast som börjar brytas ner på konstiga sätt.

De flesta gamla datorer på museet har dock fått sina nätdelar utbytta, även om de i övrigt är i originalskick. Gamla nätdelar kan nämligen bli brandfarliga.

– Många gamla nätdelar är byggda med oljeimpregnerat papper. Det torkar ut över tid och till slut är det bara papper kvar. Så vi byter ut nätdelen, kollar alla kablar och sånt, och sen försöker vi sätta igång datorn. Vi står där med brandsläckare och ser vad som händer.

Cray-2
Foto: Hayden Dingman, IDGSuperdatorn Cray-2.

Ett specialprojekt är en Cray-2 som håller på att restaureras. Den karismatiska superdatorn har varit en dröm för museet i alla år. De flesta exemplar skrotades när de togs ur bruk, så det finns inte många kvar.

– Den här är i princip i perfekt skick. Den kommer från Minnesota Supercomputing Center och när den togs ur bruk där var tanken att den skulle installeras någon annanstans.

Därmed finns det en chans att Living Computer Museum får igång den. En utmaning är att få tag i tillräckligt mycket av kylvätskan Flourinert, som ska fylla hela maskinen när den används.

– Vi ringde upp 3M och sade att vi behöver över 500 liter och de sade ungefär ”Va?!” De brukar sälja någon liter i taget, säger Carlson.