Jag gillar inte Christers Sturmarks retorik. Att datorspel snart skall innehålla våldtäkter är bara en typ av slippery slope-argumentation som inte säger något om dagens situation. Det vill säga att om vi tillåter situation A kommer enligt Christers sätt att resonera betydligt värre situationer, nämligen B,C och D, snart bli tillåtna. Sturmark vet ju inte om våldtäktsspelen som innehåller B, C och D kommer till Åhléns och hans artikel tyder ju på att de inte gör det. Sådana spel skulle enligt Sturmarks egen analys leda till folkstorm om de placerades i handeln! Jag undrar givetvis då vad problemet är. Det kan trots allt vara värt att diskutera dagens spel och hur de skall märkas. Om det kommer så kallade våldtäktsspel i spelbutikerna får väl de diskuteras då. Redan innehållet i spel som Grand Theft Auto: Vice City torde dock kunna väcka intressanta diskussioner utan att vi behöver vänta in våldtäktsspelen.
Det bör nämligen noteras att Sturmark inte är ensam om sina åsikter. Washington Post-krönikören Mike Wilbon sade på ESPN:s teveprogram “Pardon The Interruption” kanske något tydligare än Sturmark vad han ansåg om Grand Theft Auto: Vice City, nämligen att: "The people who put it together should be stoned in the street." Det torde inte tarva någon översättning. Enligt min mening är dock Wilbon ute på hal is när han vill stena konstnären. Spel är ingenting annat konst, föremål för ett andligt skapande och bör behandlas därefter.
På åttiotalet rasade en intensiv debatt om våldet i datorspelen. Den ledande debattören hette Margaretha Persson och var representant för Barnmiljörådet - numera Barnombudsmannen. Den minnesgode kommer ihåg att Persson fick speldistributörerna att plocka plast-kaststjärnan ur kartongen innan de sålde spelet The Last Ninja 2 för Commodore 64 och ville total-stoppa vissa andra spel. Hela debatten framstår idag som väldigt löjlig, inte minst med tanke på att till och med Last Ninja 2 som ansågs ha lika fin grafik “som tecknad film” presterade så kallad “fotorealism” som var snäppet sämre än grafiken i dagens mobiltelefonfönster och allmänt hade väldigt begränsade uttrycksmöjligheter. De som under åttiotalet tog rollen som självutnämnda Paolo Roberto-ninjor som slogs på gator och torg hade sannoligt andra, större personliga problem än att de hade spelat Last Ninja 2.
Jag håller dock med Christer Sturmark om att spelen borde moralklassas och så sker ju redan på flera nivåer. Ett av de internationellt mest omdiskuterade spelen under vintern är som sagt Rockstars spel Grand Theft Auto: Vice City. Rockstar skickar samtliga sina spel för bedömning av Entertainment Software Rating Board (ESRB). Spelen klassas av ESRB och kartongerna märks tydligt med åldersmärkning. Grand Theft Auto: Vice City marknadsförs exempelvis endast mot spelare över 17 år.
Själv skulle jag såsom varandes dålig människa förmodligen hålla mig till spelen med tre dödskallar och hög åldersgräns, men det betyder ju inte att jag tycker att barn skall göra det. Föräldrar måste få en chans att förstå skillnaden mellan BMX Kidz och BMX XXX. Jo, det senare är faktiskt ett spel med kvinnliga topless-cyklister som säljs idag för Xbox, PS2 och Gamecube, medan det förra är ett harmlöst gammal Commodore 64-spel som du knappast hittar i hyllorna hos Åhléns.
Jag tror att samhället och individen påverkas av kulturen. Därmed inte sagt att någon placerar sin fru i bakluckan efter att ha lyssnat på Eminems låt Stan. Jag tror i linje med de flesta nutida psykologer att människan påverkas av både arv och miljö och då särskilt när hon växer upp. Om man växer upp med en diet av våldsfilmer och våldsspel kan man möjligen få en annan inställning till livet än om man har ett mer varierat utbud. Föräldrarna bör i vilket fall ha möjligheten att välja om det skall vara varierat utbud eller diet så att säga och de kan de knappast effektivt idag när det gäller datorspel.
Föräldrarna har ofta har dålig kännedom om vad spelen innebär och det är dessutom jämfört med innehållet i en videofilm - som enkelt kan betraktas - typiskt sett svårare och inte minst tidskrävande att ta reda på att man faktiskt kan ha samlag med prostituerade i Grand Theft Auto: Vice City för att sedan avrätta dem. Det sagda ledde för övrigt till ett förbud för spelet i Australien vilket lett till att en censurerad version av spelet nu säljs i känguruns land.
Nu var det ju inte förbud Christer Sturmark ropade efter, utan ett etiskt förhållningssätt. Spelbutikerna borde till den grad det inte redan görs behandla känsliga titlar på samma sätt som videobutikerna - humor i ett hörn, våld i ett annat. Svårare än så behöver det inte vara. Kanske kan man dessutom sätta en klisterlapp på spelkartongen som med oberoende röst berättar om innehållet i spelet. Sedan får marknaden - det vill säga du och jag - hantera situationen och rösta med plånboken efter eget huvud.
Samtidigt finns det motståndare till varje försök till klassning av spelen. Det finns enligt min mening bra och dåliga klassningar, det finns bra och dåliga datorspel. Vad är fel med att ge marknaden mer information? Jag förstår det inte.
Om Hem & Skola eller motsvarande förening vill göra en lista över farliga datorspel är det väl jättebra? Sedan kan varje enskild vuxen individ strunta i förbudet och köpa Blood'n'Guts till sitt barn. Blood'n'Guts är ett klassiskt C-64-spel som innehöll bland annat grenen kast med liten katt och producerades av svenska Greve Graphics och det svenska (!) bolaget American Action. Någon annan kanske kontrollerar klassningen noggrannare och ser att Blood'n'Guts även innehåller grenen yxkastning - mot motståndare - och därför väljer mer lugna Simpark till sitt barn istället. I det senare spelet riskerar man dock att individer på ett mycket illustrativt sätt släpper ut rävarna om man placerar ett hamburgerstånd för nära berg-och-dalbanan på sitt nöjesfält, så helt ofarligt blir nog datorspelandet aldrig.
Någon kanske bara vill köpa datorspel klassade och godkända av scientologerna, av katolska kyrkan eller av Radio Islam. Jag har inget problem med det så länge var och en får välja sina egna fördomar och filter. Men debatten riskerar lätt att hamna på åttiotalets låga nivå där förbudsropen snabbt ekar på ett från Australien och ett svenskt åttiotal bekant, om än illasmakande, sätt. Vissa av argumenten bör i debatten sålunda placeras i tidsmaskinen och skickas tillbaka till rätt årtal. Datorspel är konst och bör behandlas med samma respekt som vi behandlar Rembrandts målning Batavarnas trohetsed till Claudius Civilis. Även om målningen vittnar om ett stundande övervåld i en revolt ledd av Julius Civilis är det nog få som idag av moraliska skäl kräver att målningen skall sluta hänga i Nationalmuseums ständiga samling. Varför skall vi behandla dagens datorspel på ett annat sätt, Sturmark?
Mikael Pawlo
Mikael Pawlo recenserade spel för Svenska Hemdator Nytt kring åttiotalets slut och nittiotalets början samt var sedermera spelrecensent för såväl MacWorld som HighScore. Han publicerade en satir över Margaretha Perssons och barnmiljörådets förbudssträvan i Datormagazin nr 13 1989 s 43 ("Hybners Hämnd").
Läs Christer Sturmarks debattartikel: