! Nazitysklands använde telegraflinjer genom Sverige under andra världskriget. Underrättelsetjänsten avlyssnade dem.
! Trafiken krypterades med G-skrivaren - en kryptomaskin vi lyckades knäcka.
! Informationen gav vårt land stor insyn i tyskarnas strategi och trupprörelser. Bland annat kände Sverige till Operation Barbarossa i förväg och varnade Sovjetunionen - men Stalin ville inte lyssna.

Den 9 april 1940 slog den fruktade tyska krigsmaskinen till i Sveriges direkta närhet. Danmark och Norge invaderades. Invasionen var ett vågspel. Reglerna under mellankrigstiden hade reglerat tonnaget på de tyska fartygen - den tyska flottan bestod därför till stor del av mindre fartyg, och om brittiska flottan varit förvarnad hade det kunnat innebära en skillnad. Men överfallen kom som en överraskning, och britterna lyckades inte genomföra något motdrag i tid.

Både de svenska och brittiska underrättelsetjänsterna hade misslyckats kapitalt. I Sverige växte nu fruktan. Om Tyskland ville kunde det lätt angripa det dåligt rustade Sverige. Överraskningsanfallet mot grannländerna visade också att det inte ens var självklart att man skulle få någon varning innan. Tyskland ställde snabbt krav på den svenska samlingsregeringen - omedelbart efter intåget i Norge kom Tysklands Stockholmsminister upp till UD.

Norska telegrafverket hade från Sverige hyrt Västkustkabeln som användes för teletrafik ner till kontinenten. Tyskarna krävde att all trafik över kabeln skulle fortgå som vanligt. Regeringen svarade jakande och den 14 april tog Tyskland över ledningarna.

Redan i april tar klartexttrafiken slut Teletrafiken visade sig bli en gåva till det uppskrämda Sverige, en möjlighet att visa att man även om man inte spelade i Tysklands lag i alla fall inte motarbetade dem. Dessutom var det enkelt att lyssna av trafiken. Kanske kunde detta göra att man fortsättningsvis fick bättre underrättelser?

Efter några dagars undersökning kunde de svenska teknikerna konstatera att det tyskarna sände var tontelegrafi över 5-kanalers teleprintertrafik. Varken telegrafverket eller signalspaning hade någon tidigare erfarenhet av denna typ av trafik. För att kunna skriva ut trafiken blev man tvungen att modifiera de mottagningsapparater man använde. Men snart kunde de tyska meddelandena skrivas ut på långa pappersremsor. Meddelandena som skickades var i klartext, vilket måste ha väckt en del förvåning och tillfredsställelse.

Men snart märkte man att de tyska operatörerna diskuterade en utrustning kallad ”G-schreiber” (G-skrivaren) som snart skulle tas i bruk. I slutet av april togs också klartexttrafiken slut. Svenskarna förstod att tyskarna nu börjat använda en krypteringsmaskin. Den var så pass avancerad att operatörerna kunde ha dialog trots att krypteringen var påslagen.

Det var enkelt att växla mellan klartext och kryptering. Man märkte snart att ett sådant byte markerades av fem tvåsiffriga tal följda av ordet ”umum” (för umschalten, växla) från den sändande parten, varpå mottagaren svarade ”veve” (för verstanden, förstått). Efter att ha misslyckats så skamligt med att förutspå invasionen av Norge och Danmark ville underrättelsetjänsten nu ha revansch.

Man var inte beredda att ge upp trots G-skrivaren, och gav sig i kast med att bearbeta trafiken. Fjärrskriftsalfabetet hade 32 kombinationer, varav sex var blanka. De blanka tecknen var radmatning, vagnretur, skift bokstav, skift siffra, mellanslag och null. För att överhuvudtaget kunna analysera trafiken behövde man skriva om texterna så att de blanka tecknen blev synliga, och fick återigen bygga om teleprintrarna. Creed-skrivarna kopplades om så att de i stället för blankstegstecknen skrev ut siffrorna 1 till 6. Nu fick man kryptotexten utskriven korrekt, men hur man skulle kunna tolka den var ett mysterium.

Man hade inte tillgång någon Gskrivare, och ingen som helst information om hur den fungerade. Fortfarande kom det en del klartext, men större delen av trafiken var krypterad. För att ta tag i problemet och se om man kanske kunde knäcka chiffret startades den 21 maj en analysgrupp
bestående av fem studenter från KTH och fem unga kvinnor.

Studenterna fick, allt enligt dåtidens värderingar, den spännande uppgiften att hantera all tekniska utrustning, medan kvinnorna fick den tråkigare uppgiften att klistra upp de utskrivna remsorna. Uppgiften att försöka sig på en kryptoanalys av utskriften lämnades till Arne Beurling. Beurling var professor i matematik vid Uppsala universitet och kunde förväntas ha en hel del att bidra med. Han hade under värnplikten på 30-talet visat talang för kryptoanalys. Beurling var redan i försvaret och arbetade med ryska chiffer. De tyska hade emellertid högre prioritet, och Beurling fick avbryta arbetet och ge sig på G-skrivaren.

Till allas stora förvåning hade Beurling redan efter några veckor nått framgångar. När han undersökte remsorna drog han slutsatsen att operatörerna tämligen ofta skickade meddelanden med samma nyckel. Detta var inte lämpligt, så säkra var inte chiffren. Att det ändå skedde berodde sannolikt både på okunskap och att operatörerna var lite väl bekväma av sig. G-skrivaren kunde nämligen enkelt återställas till startpositionen - om det blev störningar på linan, eller om operatören gjorde ett misstag, kunde han bara trycka på en knapp och börja om med samma krypteringsnyckel igen. Beurling lyckades ta fram en fungerande matematisk modell av hur G-skrivaren fungerade och visa hur krypteringsnycklarna kunde härledas från olika texter som krypterats med samma nyckel.

Professorn tog med sig hemligheten i graven
Exakt hur Beurling gick tillväga vid analysen ville han aldrig avslöja. G-skrivaren hade patenterats i Tyskland före kriget och där kanske en del användbar information fanns. Men så vitt man vet hade Beurling inte tillgång till några sådana uppgifter.

Under den första tiden dekrypterade man för hand med papper och penna. Detta tog mycket mer tid och var helt säkert ett enformigt och tråkigt arbete. Trafiken ökade hela tiden och man började komma efter. För att råda bot på problemet fick civilingenjör Vigo Lindstein I uppgift att bygga en maskin som kunde dekryptera automatiskt. Maskinerna, som kallades ”appar”, byggdes av LM Ericsson.

Eftersom krypteringsnycklarna byttes ofta fick man varje dag vänta med dekrypteringen tills de tyska operatörerna ställde till det för sig genom att koda flera meddelanden med samma nyckel. Under 1940 ökade trafiken över västkustkabeln, och även den tyska legationen i Stockholm började utnyttja G-skrivaren. Efter angreppet mot Ryssland midsommaren 1941 gick tyskarna i Finland också de över till G-skrivaren. Dekrypteringsverksamheten blev därför intensiv, och man blev tvungen att expandera. Men tyskarna var inte helt bakom flötet. De hade sin egen underrättelsetjänst och vid den här tiden ganska många sympatisörer i den svenska krigsmakten.

Finland, som Sverige hade ivriga kontakter med, var också nära allierat med Tyskland. Följaktligen läckte information om svenskarnas verksamhet ut och tyskarna reagerade genom att öka säkerheten. Operatörerna fick instruktioner att skärpa till sig och sluta återanvända nycklar. Siemens & Halske som tillverkade G-skrivaren fortsatte utveckla den: i september 1942 kom T52C och i mars 1943 togs T52CA i bruk. Båda innebär vissa förbättringar.

Men svenskarna lyckades knäcka även de nya modellerna, och i början av 1944 hade över 300 000 meddelanden dekrypterats, till stort värde för försvaret. När trafiken varit som tätast hade remsorna varje dygn kunnat bli så långa som tio kilometer. Men 1944 tog det slut. Den sista versionen av G-skrivaren, T52D, togs i bruk. Med T52D introducerades en ickelinjär funktion med hjälp av oregelbunden hjulmatning, och det var för mycket för dåtidens kunskap, teknik och resurser. Man klarade inte av att knäcka den.

Därför blev avlyssningen en lönsam affär
Vilket värde hade då de meddelanden som fångades upp? Samlingsregeringen hade som huvudsaklig politik att hålla Sverige utanför kriget. Detta krävde stora eftergifter åt Nazityskland. Varje dag transporterades upp till 45 000 ton av den ypperliga svenska järnmalmen till Tysklands fabriker för att förvandlas till krigsmateriel. SKF tillgodosåg 7-10 procent av Tysklands behov av kullager.

Den lönsamma exporten pågick till och med efter 1943, när Tysklands krigslycka äntligen vänt. Sverige var till och med berett att lämna enorma exportkrediter till det krigförande Tyskland. 1942 förhandlades ytterligare ett avtal fram, som skulle reglera räntenivåerna på krediterna, och genom avlyssningen fick man i förväg veta hur högt tyskarna var beredda att gå.

Svenskarna lyckades utnyttja informationen för att få till stånd ett bättre avtal, vilket helt säkert var värt väldigt mycket i reda pengar. Men trots eftergiftspolitik och sympatisörer fanns det en politisk vilja att motarbeta Tyskland - så länge det inte var för riskabelt. De allierade var av och till hotfulla mot Sverige. USA hotade att bomba sönder SKF:s fabriker. Speciellt efter 1943 var det bra om man kunde bjuda till lite. Visst stöd gavs till den norska motståndsrörelsen i det lilla, men man valde också vid något tillfälle att dela underrättelser med de allierade - framför allt när man 1941 lyckades snappa upp en av de hemligaste av alla tyskarnas planer: Operation Barbarossa.

Sverige underrättade Stalin - men förgäves
Operation Barbarossa var planen för Tysklands massiva angrepp mot Sovjetunionen. Utan informationen från G-skrivaren hade man antagligen misstolkat truppkoncentrationerna I Finland som en förberedelse för att ockupera norra Sverige, vars järnmalm var så viktig för Tyskland. Och den här informationen beslöt man att föra vidare.

Den svenska kabinettssekreteraren Boheman sätter sig i juni 1941 i möte med den brittiske Moskva-ambassadören Stafford Cripps som är på besök i Sverige. Cripps trodde inte att tyskarna skulle anfalla Sovjet, men Boheman kan berätta att ett anfall kommer att ske, och ger honom datumet och allt. Stalin lade dock ingen vikt vid uppgifterna, och Sovjetunionen stod oförberett när tyskarnas pansardivisioner började rulla in från Polen.

Tyska flottrörelser prickades in på kartan
Underrättelserna var också centrala för den svenska invasionsberedskapen. Trafiken från G-skrivarna gav så pass fin information att man kunde upprätthålla ett aktuellt register över tyska krigsfartyg och armé- och flygförband i Norge och Finland. En stor väggkarta där alla fartyg markerades med små brickor var hela tiden uppdaterad. Det tyska högkvarteret skickade även ut sammanfattningar av krigsläget på de andra fronterna, så svensk militär och regering kunde följa Tysklands framsteg och motgångar. Som neutralt land var Sverige också en viktig
spelplats för de krigförande ländernas spioner.

Eftersom Sverige hade så god inblick i Tyskland blev det ett tilltalande mål för de allierades underrättelsetjänster. En spion i den svenska underrättelsetjänsten kunde ge lika fin information som en tysk general. Precis som det fanns tysksympatisörer i Sverige fanns det många kommunister, och Sovjet lyckades snart hitta en villig spion, ordonnansen Allan Nyblad, som arbetade i G-skrivargruppen.

Men av en ren lyckträff stoppades verksamheten tidigt. 1942 kommer polisen och hämtar Nyblad - han har genomfört åtminstone två aborter, och i det ena fallet har kvinnan avlidit i sviterna. Nyblad döms till fängelse och en ny ordonnans, Åke Person, anställs. Men det man inte känner till är att Nyblad under fem månader har levererat dekrypterade tyska meddelanden till den ryska legationen. Allan Nyblad, som var övertygad kommunist, hade arbetat tillsammans med sin bror Knut, som mest var intresserad av ryssarnas generösa betalning. När Allan hamnade I fängelse försökte Knut köpa information av Allans efterträdare, man gillrade en fälla och Knut kunde gripas. Knut och Allan dömdes till 12 års fängelse.

”Finlands sak är vår” var inga tomma ord
Den svenska översten Björnstjerna förde också information vidare, men han kom mycket lindrigare undan. Björnstjerna var chef för försvarsstabens utrikessektion och satte sig i förbindelse med kapten Denham, den engelska marinattachén i Stockholm. Under 1942 lämnar
Björnsterjna kontinuerligt ut de tyska flottdispositionerna i Norge till Denham. Informationen
var helt säkert mycket dyrbar för britterna, eftersom den kunde minska de enorma förlusterna under konvojtrafiken till Murmansk.

Under hösten 1942 avslöjas det hela och ÖB tvingar Björnstjerna att ta tidig pension. Däremot delade man helt ”officiellt” underrättelser med Tysklands allierade Finland. Vid sidan om Tyskland var naturligtvis Sovjet viktigt att hålla ögonen på. Sovjet var i krig med Finland, och skräcken för kommunismen var utbredd. Vem visste om de skulle ta Finland, och om de i så fall skulle stanna där eller även ta Sverige och Norge? Under 1940 lyckas man dekryptera mängder av meddelanden från ryska Östersjömarinen.

Dessa använder två huvudsystem. Det ena hade varit läsbart sedan november 1939, och i maj 1940 kan man också läsa det andra. Men Ryssarna var medvetna om bristerna och övergick till säkrare system i mars 1941. Under vinterkriget 1943 kunde man dock dekryptera order till ryska bombplan i luften - detta skickades omedelbart vidare till Finland.

Men även de allierade avlyssnades. Under kriget gick konvojer under enorma förluster och stort mod från England upp över det kalla ishavet till Murmansk med krigsmateriel för de ryska styrkorna. Detta var av enorm betydelse både för att hålla liv i den ryska armen och för att visa sympati med deras stora förluster. När en konvoj närmade sig Murmansk skickade Ryssland ut flyg som rapporterade hem konvojens position. Ryska örlogsfartyg begav sig sedan ut för att eskortera fartygen till hamn. Även dessa rapporterade ivrigt över radion till hemmahamnen.

Svenskarna bedrev signalspaning mot denna trafik och kunde dekryptera en hel del. Men det kunde otrevligt nog även tyskarna, som skickade resultatet över Sverige krypterat med G-skrivaren. Både svenskarna och tyskarna kunde därför följa konvojernas väg, vilket bidrog till de stora förlusterna. Under juli 1942 går en konvoj bestående av 34 lastfartyg och en stark örlogseskort. En finsk radiospanare uppfattar trafiken och lyckas dekryptera den. Informationen skickas vidare och tyskarna sänker 22 lastfartyg och ett tankfartyg; bara 11 fartyg når Murmansk.

Om Björnstjerna och Nyblad fortsätt sin verksamhet hade det kanske gjort skillnad för konvojerna och därmed för östfronten - samma sak om Sverige valt att stödja de allierade mer. Den svenska hanteringen av underrättelserna får anses vara en del av eftergiftspolitiken, av den tyskvänlig het och rädsla för en invasion som styrde politiken i övrigt - som malmexporten, kullagren och trupptransporterna. Det är därför med blandade känslor man läser om svenskarnas bedrifter med dekrypteringen. Visst är det roligt att vi lyckades knäcka G-skrivaren och diverse andra krypton, och visst var det bra för statskassan att vi kunde lura tyskarna på en halv procents högre ränta när vi lånade ut pengar till deras enorma krigsindustri. Men helt säkert hade underrättelserna kommit till bättre användning om de delats med de allierade.

Text: Hans Husman

LÄS MER
-
Simulator av G-skrivaren T52D.
- Artiklar av Bengt Beckman, både om 40-talet och äldre kryptohistoria.
- The Geheimschreiber Secret: Arne Beurling and the Success of Swedish Signals Intelligence. Omfattande artikel av Lars Ulfving.
- Svenska kryptobedrifter, av Bengt Beckman, 1996, ISBN 91-0- 056229-7. Beckman var chef för Försvarets radioanstalts kryptologiska analys, och har skrivit en trevlig bok om kodknäckning.

Artikeln återfinns i sin helhet i Säkerhet och Sekretess nr 7/2003

Fakta

G-skrivaren arbetade elektromekaniskt.Den hade tio hjul som kunde varieras godtyckligt, och varje hjul hade en serie ettor och nollor.

Krypteringen bestod i princip av två steg: I det första steget togs värdet från fem av hjulen. Värdet adderades till klartexten med XOR. Så långt fungerar maskinen som de flesta andra av dåtidens krypteringsmaskiner - de konstruerades med ett antal hjul som genererade en lång serie.

Normalt visar det sig vid analys att serierna går att förutsäga. Men G-skrivaren var mer avancerad för sin tid. De sista fem hjulen används för att styra en permutation av utvärdet från det första steget - ordningen på bitarna ändras helt enkelt. Det här är intressant eftersom de fl esta moderna chiffer fungerar på motsvarande sätt: en substitution följd av en permutation, genomförda på ett nyckelberoende sätt som inte är linjärt.

Moderna chiffer har dock mer avancerade funktioner och genomför inte bara ett varv som Gskrivaren gjorde. Den serie som kunde genereras var ganska lång jämfört med samtida krypteringsmaskiner. Antalet positioner på respektive hjul var 47, 53, 59, 61, 64, 65, 67, 69, 71 och 73. Dessa tal är relativa primer, det vill säga saknar en gemensam delare, vilket gör att hjulens period blir produkten av dem: 893622318929520960. Så nyckellängden var ungefär 60 bitar vilket då ansågs som ganska mycket.

G-skrivaren utvecklades gradvis och flera modeller användes under kriget. Den första modellen som svenskarna kom i kontakt med var T52A/B. Senare även T52C, D och E. Men alla fyra modellerna var baserade på samma princip. T52A/B och T52C lyckades svenskarna knäcka.