Därför kändes det nog lite snopet att läsa om de nya hårda EU-tagen mot upphovsrättsintrång. Kanske undrade han dessutom varför han och hans vänner inte var tillfrågade. Gräsrötterna har nog en del kvar att lära.

IPR-enforcement-direktivet är ytterligare en del i det som utgör en trend mot stärkta ensamrätter. Enforcementdirektivet gör att det blir lättare att ge sig på organiserade, kommersiella piratkopierare. Direktivet ger möjlighet för upphovsrättsinnehavare och varumärkesinnehavare att göra intrångsundersökningar i hem, beslagta utrustning och till och med frysa bankkonton.

Det finns risk för att privatpersoner som begår oavsiktliga, närmast harmlösa intrång kan råka i kläm, men den risken har genom omfattande lobbying minskats markant från de första utkasten till direktiv. Parlamentet fattade sitt beslut igår och nu är det ministrarnas tur. Det kommer sannolikt mest vara en formsak. Därefter har EUs medlemsstater 18 månader på sig att införa direktivet i nationell rätt.

Syftet med direktivet är att stärka skyddet för ensamrätterna, såsom upphovsrätten, varumärkesrätten och patenträtten. Man kan förvisso diskutera om ensamrätterna verkligen blir starkare av att det blir lättare för befintliga upphovsmän att ge sig på nya upphovsmän, men tanken är nog trots allt att skapa ett starkare skydd för immateriella prestationer, oavsett om dessa skyddas av upphovsrätt eller patent, oavsett om det är idéer eller konkreta utföranden som skall skyddas. Utvecklingen drivs på av vissa typer av industrier och företag med stora innehav av upphovsrätt och välfyllda patentportföljer.

Det finns som sagt en risk för att de stärkta ensamrätterna går ut över konsumenterna. Motståndet mot de stärkta ensamrätterna samlas framförallt i de förgreningar som lite slarvigt kan kallas linuxrörelsen. Det är exempelvis här man hittar hundratusentals underskrifter mot patenterbarhet av datorprogram. Det saknas emellertid en samlad syn på det som beslutas och händer i Bryssel.

Entusiasterna ger sig ofta på en liten delfråga av en betydligt starkare riktad kraft och missar därför viktiga saker och händelser. Medan man viker sin fritid till att samla namn mot patenterbarhet av datorprogram och försöker uppvakta politikerna i Rosenbad svischar plötsligen ett IPR-enforcementdirektiv förbi i överljudsfart. Så kanske det åtminstone kan upplevas när man inte ser hela bilden och inte har någon som ligger med örat mot rälsen nere i Bryssel.

Förslaget har emellertid legat sedan våren 2003 och tunga svenska instanser som Svenskt näringsliv och IT-företagen har på olika sätt - inte minst genom sina brysselorgan UNICE/EICTA - lämnat synpunkter i god tid innan parlamentet genomförde sin omröstning igår. Organisationer som BSA och IFPI, kanske inte linuxentusiasterna favoriter direkt, har också varit mycket aktiva med synpunkter att malas ned i brysselkvarnen. Direktivet har däremot passerat med relativ tysthet bland Linuxlobbyisterna.

Linuxrörelsen borde leta vänner med mångårig vana av lobbying. Många vänner återfinns exempelvis hos teleoperatörerna. Det är kanske framförallt dessas lobbying som har gjort att det finns viktiga undantag i enforcementdirektivet som torde glädja varje vän av konsumenter och ensamrätternas nuvarande ställning.

För att slippa uppleva samma frustration som min vän gjorde i morse skulle linuxlobbyisterna må bra av att anställa en professionell lobbyist med säte i Bryssel. Risken annars är att man blir marginaliserad i politiken. Man kan inte uteslutande förlita sig på att starka kompisar hos teleoperatörer och liknande sätter hårt mot hårt när upphovsrättslobbyn tuffar igång. Dessutom är det på hobbynivå nästan omöjligt att hinna med omvärldsbevakning av det komplexa brysselskeendet.

Risken finns att man helt enkelt missar tåget. Eller blir överkörd när man lägger örat mot rälsen. Det behövs en balanserande motkraft redan nere vid Mannequin Pis.

Av Mikael Pawlo