Kharmas agerande visar att man kanske i någon mån kan mota det transparenta samhället i grind genom att sätta upp egna regler. Det är, som jag skrivit tidigare, också lätt att sympatisera med sådana förbud. Värdet av att jag skall kunna ta en pilsner (eller paraplydrink!) på krogen utan att bli fotograferad torde vida överstiga värdet av att du kan fotografera mig.
Frågan är emellertid om utvecklingen mot transparens inte redan har gått så långt att vi snart kan kyssa den personliga integriteten adjö. Det oavsett vad Kharma och andra beslutar göra inom sina väggar. Vem som helst med basala datorkunskaper kan idag sätta upp en webblogg eller göra anteckningar i sitt konto på Orkut där han eller hon berättar om dina senaste eskapader, kanske i en enkel bisats. Den gemensamma nämnaren för att samla ihop all den information som produceras om dig varje dag på nätet heter Google.
Den som har intresserat sig för nätet de senaste tio åren har sett gigantiska sökmotorer komma och gå. De har haft fantasifulla namn som Webcrawler och Altavista. Men aldrig tidigare har en sökmotor varit så kraftfull som Googles och samtidigt integrerat bildsökning, ljudsökning, nyhetsgruppsökning, bloggsökning och webbsökning.
Det är lätt att ta reda på väldigt mycket om en individ med hjälp av Google. Vissa kanske inte tycker det är så jobbigt att mycket av det som de sysslar med är tillgängligt på nätet för vänner, ytligt bekanta och framtida arbetsgivare.
Men så finns vi andra som värnar om en viss privat sfär. Ja, jag är medveten om att det är en smula motsägelsefullt att samtidigt publicera dessa tankar i en krönika. Men det är skillnad mellan att själv uttrycka sina tankar och att utan beställning bli beskriven av en utomstående person. Alla som blivit bloggade torde veta vad jag talar om.
Det svenska bloggingfenomenet är inte nytt. Bazooka-grundaren Roger, Expressen-veteranen Gunnar R, Torget-Kicki med flera svenska internetlegender drev en gång i tiden ett nätverk som hette Reload. Det var helt enkelt en webbring (korsvisa länkar mellan de som deltar) mellan folk som skrev dagbok på nätet.
Idag har detta marginella fenomen från 1996 blivit gigantiskt i och med att det kommit programvara (Moveable Type, Blogger med flera) som gör att var och en enkelt kan komma igång med sin dagbok på nätet, sin blogg. På den internationella scenen finns det närmare en miljon bloggar enligt vissa bedömare.
I Sverige är fortfarande antalet bloggar tämligen lågt. Kanske finns det på sin höjd ett tusental aktiva. Men fler tillkommer.
En webbdagbok skall fyllas med innehåll. Vissa bloggare skriver om öppen källkod, andra om biblioteksvetenskap och så finns de som helt enkelt beskriver vad som händer i deras liv. Varje dag. Risken för att du skall springa in i en bloggare som beskriver ert möte i sin onlinedagbok ökar med antalet bloggare för varje dag. Har han eller hon dessutom en digitalkamera kan du få äran att stoltsera med bild också. Vänta ett par dagar och sedan är ert möte sökbart. Du har blivit bloggad. Är du redo för den transparens som E-type och Ernst Billgren upplever i hörnet av sitt fönsterbord på Kharma när fotograferna kommer springande?
Google skulle kunna hantera problemet för oss köksparanoida som är sugna på lite, lite privatliv genom att erbjuda en tjänst där man likt hos Telia kunde betala för att slippa bli "listad" i katalogen. Då skulle bloggarna fortfarande kunna skriva sin dagbok, men det blir inte lika lätt att kartlägga oss köksparanoida.
Glöm det.
Google kommer nog aldrig att erbjuda sådana tjänster. Sökmotorn vill helt enkelt inte ta något ansvar för sökresultatet. Dessutom är en börsnotering på gång. Inga resultat är för små att tas med. De motsvarar pengar och aktiekurs. Dessutom är frågan om inte Google skulle möta Altavista och Webcrawlers öde, försökte Google lösa problemet. Din granne skulle helt enkelt börja använda en annan sökmotor när han vill ta reda på vad du gjorde häromdagen.
E-type kan vara anonym på Kharma, men i Google är det du som är stjärnan. Välkommen till det transparenta samhället!
Av Mikael Pawlo