Byråkraterna i Stockholm har tillsett att fontänen vid Riksglaset - populärt kallat sergelfontänen - är tömd på vatten. Ingen skall riskera skada sig om Sverige mot förmodan skulle vinna mot Holland på lördag. Efter matchen mot Danmark - den uppgjorda - rusade polisen till den då fyllda fontänen för att tillse att ingen tog ett glädjedopp. Nu är den som sagt tömd på vatten.

Samma taktik kunde observeras för några veckor sedan när årets studenter försökte demonstrera sin lycka över genomförda studier. Det är knappast någon nyhet för stockholmsbyråkraterna att fontänen nyttjas för diverse glädjeyttringar. Om fundamentet inte är tillräckligt starkt för badgäster kanske det därför är dags att förstärka det istället för att försöka dölja svenskarnas glädje med röd tejp. Men icke. Har någon centralbyråkrat bestämt att bada det gör man på badhus så är det också detta som gäller!

Kanske är det samma byråkraters kusiner som försöker förstöra svenskarnas möjligheter att hävda sig på datorprogrammarknaden. Jag tänker på de där nere i Bryssel, de som bor flott och tjänar massor med pengar på att vara emot sådana där som bor flott i Bryssel och tjänar massor med pengar.

Snurrigt? Det är bara början.

Det senaste påhittet är att datorprogram skall skyddas som patent. Till viss del kan datorrelaterade uppfinningar redan skyddas som patent. Renodlade datorprogram kan emellertid inte skyddas som patent. Dessa skyddas istället av upphovsrätten. Upphovsrätten gör att datorprogramutvecklarna kan konkurrera med varandra om att erbjuda program som löser samma eller liknande problem. Med patenten krävs istället att man licensierar rätten till en idé. Det fungerar bra för uppfinningar, men datorprogram utvecklas inte på samma sätt som en bilmotor. Vem som helst kan starta utvecklingen hemma i sitt pojk- eller flickrum, men det blir omöjligt om man måste genomföra kostsamma patentundersökningar först.

Dessutom arbetar inte datorprogramutvecklarna på samma sätt med utvecklingsavdelningar och patentingenjörer som mer forskningsintensiva företag gör. Kostnaden för att söka och utveckla patent står inte i rimlig proportion till kostnaden för att utveckla ett datorprogram.

Det är dyrt att hålla, bevaka och utveckla patentportföljer, men den samhälleliga nyttan av dem för datorprogram är mycket tveksam. Det sägs ibland att mjukvarupatenten kan döda öppen kod, såsom fri programvara och öppen källkod.

Jag misstänker att problemet är betydligt större. Konsultföretag och utvecklare av sluten kod vanliga kommersiella företag som betalar skatter, har tusentals anställda och är goda samhällsmedborgare kommer att drabbas mycket hårt av en utökad möjlighet till patenterbarhet av datorprogram. Det går att vara för upphovsrätt och en meritbaserad konkurrens samtidigt som man är emot patent på datorprogram.

Arbetet med utökad patenterbarhet för datorprogram har gått mycket långt nere i Bryssel. Likt en J-O Wallner i toppform har patentförespråkarna ibland synes tappa bollen i kommissionen, parlamentet och ministerrådet, men alltid lyckats kontra med nya kantbollar. I höst är det matchboll. Det ser idag ut som att patentförespråkarna lyckats rekrytera lobbyismens motsvarighet till den underskattade superidrottsmannen Wallner. I sådana fall kan vi snart skåda mellan 20.000 - 30.000 mjukvarupatent som väller in i Europa och som kommer att ställa till stor oreda och nya kostnader för datorprogramutvecklarna.

På Ericsson och Nokia lär man applådera, men egentligen behöver inte dessa företag patenterbarhet av datorprogram. De skulle för sitt syfte kunna klara sig med en mer inskränkt patenterbarhet. Frågan är om byråkraterna i Bryssel har kommit så långt i sintankeverksamhet.

De regntunga skyarna tycks inte släppa greppet om Sverige. Är det inte h2o så är det byråkraternas paragrafer som smattrar mot rutan likt ilskna bin.

Bada - det gör man på badhus. Patent - det söker man på datorprogram. Byråkrater - de skickar man till Bryssel. Vill vi verkligen ha det så? Det enda man kan vara säker på, det är att byråkraterna bryr sig om att få röster och är livrädda för att förlora dem. Sillen kan vänta en timme.

Det är dags att du kontaktar din kommissionär, din parlamentariker och varför inte din riksdagsman och berättar vad du tycker.

Av Mikael Pawlo