En tidig vårdag 1991 sitter några män i ett spartanskt kontor i USA och försöker hitta en spion. CIA misstänker att de har en mullvad i organisationen, och med hjälp av en lögndetektor förhör de nu en rad mer eller mindre misstänkta.

På en av stolarna sitter en man med en mängd elektroder fastsatta på kroppen. Han svarar lugnt på fråga efter fråga. Har du förrått ditt land? Hela tiden ritar lögndetektorn, som elektroderna är kopplade till, kurvor på ett papper, och en CIA-agent sitter och skärskådar kurvorna efter tecken på lögn.

Agenten hittar inga sådana tecken, och efter någon timme är testet klart och förhörspersonen rentvådd. Han skakar hand med förhörsledarna, och kan efter lite småpratat gå ut med ett lättat leende på läpparna. Den förhörde heter Aldrich Ames, och det är inte bara han som är lättad: hans andra arbetsgivare KGB blir också glada att få veta att han för andra gången lurat lögndetektorn och kan fortsätta sitt arbete som dubbelagent åt Sovjetunionen.

Det här är ett av de mest berömda spionfallen i USA och ledde inte bara till en förtroendekris för CIA när Ames avslöjas 1994 (utan hjälp av lögndetektor), utan kastade återigen en skugga över lögndetektorn och dess möjlighet att faktiskt detektera lögner.

Frågan om en maskin kan användas för att avslöja lögner har diskuterats länge i USA, där apparaten används av både myndigheter och företag. Användandet är dock väldigt kontroversiellt även där, och lögndetektortesterna har många kritiker.

Men innan vi går in på den kontroversiella frågan om det överhuvudtaget finns något sådant som en fungerande lögndetektor är det bäst att ta reda på mer om hur den fungerar rent tekniskt. Det finns lite olika typer av lögndetektorer, men den vanligaste, och den som blivit synonym med lögndetektorn för de flesta, är polygrafen.

Namnet polygraf kommer av att maskinen mäter flera (poly) signaler från sensorer som satts fast på försökspersonen. Dessa signaler skrivs ut på ett papper och de förändringar av den utfrågades värden som märks under utfrågningen blir synliga i form av en graf. Grafen analyseras av en försöksledare: kraftiga utslag kan visa på en lögn, anser förespråkarna.

Mätvärdena som ska avslöja en lögnare
Mellan fyra och sex sensorer används för att samla in data. Normalt är det tre eller fyra
fysiska reaktioner som är intressanta under en polygrafundersökning.

  • Först har vi andningen, som mäts med sen-sorer som spänns fast över bröst och buk. Dessa mäter både hur djup och hur snabb andhämtningen är.

  • Sedan mäts blodtrycket, med en blodtrycksmätare som fungerar precis som på vilket sjukhus som helst.

  • Hur mycket försökspersonen svettas är det också viktigt att veta i ett polygraftest, och det mäts med sensorer som kopplas till fingerspetsarna. Metoden som används kallas Electro-dermal Response, EDR, och går i korthet ut på att mäta den elektriska resistansen i huden, vilken ändras beroende på hur mycket vätska, det vill säga svett, som utsöndras av porerna.
  • En pulsmätare kan också kopplas in för att få en ytterligare parameter. Det finns också möjlighet att mäta arm- och benrörelser, men det är mer ovanligt.

Signalerna från alla dessa sensorer skickas till en maskin som i stort sett inte gör mycket mer än att ta emot alla signaler och skriver ut dem på en pappersremsa, där alltså alla tre-fyra eller flera signaler skrivs ut tillsammans. Märk-värdigare än så är inte en polygraf, så rent tekniskt är det inga konstigheter. Det är först när resultaten ska tolkas som det hela blir kontroversiellt.

Ett lögndetektortest tar upp till tre timmar
När alla sensorer är fastkopplade är det dags för själva testet. Det går ut på att en försöksledare ställer en rad frågor och sedan analyserar grafen.

Det hela tar för det mesta en till tre timmar, och börjar med ett sorts förtest. Här förklarar försöksledaren hur testet ska gå till, och frågar om den som ska testas har några medicinska problem som skulle kunna påverka testet (till exempel högt blodtryck), eller om han tar lugnande medel.

Ett mycket viktigt moment under förtestet är att försöka övertyga försökspersonen om att polygrafen kommer att upptäcka alla försök till lögn, medan den som säger sanningen inte har någonting att frukta. Tanken är att den som tänker ljuga ska bli mer nervös medan den som tänkt säga sanningen ska lugna ner sig. Lögnarens värden ska därmed visa större variationer än den ärliges, är det tänkt.

En ibland inte helt ärlig metod att få försökspersonerna att tro på polygrafens möjligheter att avslöja lögner är att också lägga in ett lite stimulationstest i förtestet. Det kan till exempel handla om att låta den som ska testas plocka kort ur en lek och säga vilket kort det är. Försöksledaren ska sedan säga om personen ljuger eller inte.

För att inte förstöra trovärdigheten för polygrafen finns det exempel på försöksledare som använt märkta lekar i det här testet. Det har skadat procedurens rykte, och när polygrafen används av federala myndigheter i USA är det här inte tillåtet.

Lägger ett pussel av fyra slags frågor
Nå, när så detta är avklarat är det dags för det verkliga testet där de viktiga frågorna ska ställas. Detta är inte så enkelt som att bara fråga om försökspersonen är mördare eller spion, utan man använder fyra slags frågor.

Först och främst har vi förstås de relevanta frågorna. Det vill säga frågor av typen "var det du som sålde företagshemligheten till konkurrenten?" eller "har du någonsin arbetat för främmande makt?"

Men nu räcker inte uppmätt hög puls, högt blodtryck och häftig andhämtning för att avslöja en lögn - de flesta skulle säkert bli upprörda över att över huvud taget bli misstänkta, så för att sära på normala reaktioner och reaktioner som orsakas av lögn använder man kontrollfrågor.

Kontrollfrågorna kan handla om närbesläktade saker som "stal du någonting som ton-åring?" eller "har du ljugit för att skydda dig själv?". Tanken här är att de som ljuger när de svarar på de relevanta frågorna är så oroliga för just dem att de inte reagerar så starkt på de mer harmlösa kontrollfrågorna.

Den som däremot talar sanning på de relevanta frågorna bör reagera starkare på kontrollfrågorna eftersom personen vet att han är oskyldig till det han anklagas för i de relevanta frågorna, men kanske snattat eller ljugit i något helt annat sammanhang, resonerar man. Den som reagerar relativt starkt på kontrollfrågorna jämfört med de relevanta kan därför anses tala sanning. För att det ska fungera ska kontroll-frågan helst röra något som de flesta gjort sig skyldiga till och därför blir lite oroliga över att frågas ut om.

Mellan de relevanta frågorna och kontrollfrågorna läggs också irrelevanta frågor in. Det kan vara frågor om vilken dag det är, eller om vi har väster- eller högertrafik. En anledning till att fråga om sådant är att försöksledaren vill skapa en baslinje som visar försökspersonens reaktioner vid helt oskyldiga frågor som inte bör ge några större utslag. Men en annan an-ledning är att de ger försökspersonen tid att hämta sig mellan de andra frågorna, istället för att sitta och hetsa upp sig mer och mer - i så fall skulle det kunna bli stora utslag på varenda fråga, och testet skulle fördärvas. Kritiker hävdar att det här är den enda verkliga anledningen till irrelevanta frågor, och att det aldrig skapas någon baslinje med hjälp av dem.

Slutligen har vi frågor med okänd information, alltså information som inte ska vara känd för en oskyldig - vilken slags mordvapen som användes, vilka hemligheter som sålts till en konkurrent, och så vidare. Genom att blanda riktig information med felaktig här ska försöksledaren kunna se om den som svarar är skyldig eller inte: tanken är att en oskyldig reagerar likadant vare sig informationen stämmer eller inte, medan en som vet vad som hänt reagerar annorlunda om det som sägs är sant.

Efter detta följer normalt ett eftertest där försöksledaren går igenom svaren med försökspersonen och går tillbaka till frågor som inte verkar ha besvarats helt sanningsenligt. Målet här är att få försökspersonen att erkänna att han ljugit om vissa saker under testets gång.

Förvånansvärt lite forskning på området
Att säga att polygraftester är kontroversiella är en ordentlig underdrift. Förespråkarna hävdar att polygrafen har rätt i 95-99 procent av fallen; motståndarna menar att det är ungefär lika vetenskapligt som astrologi.

Ett stort problem är att det faktiskt finns väldigt lite relevant forskning inom området. Det finns i princip inga undersökningar om huruvida teorin bakom testerna verkligen fungerar. Någon vetenskaplig förklaring till varför de värden som mäts skulle vara de bästa för att avslöja lögner finns alltså egentligen inte.

Det som finns är istället forskning om hur bra polygraftest avslöjar lögner i praktiken. En sammanställning som National Research Council i USA gjorde 2003 visade på 57 sådana vetenskapliga undersökningar.

Svårt att dra slutsatser av erfarenheterna
Dessvärre hade alla 57 brister i sin metodik. Ett problem var att de flesta ägde rum under
laboratorieförhållanden där försökspersonen inte riskerade något straff om han eller hon ertappades med lögn. De tester som utfördes under realistiska förhållanden hade problemet att det var svårt att veta om testet verkligen avslöjat lögner eller om skyldiga lyckats lura systemet medan oskyldiga kanske utpekas som lögnare.

Slutsatsen National Research Council kunde dra var att en polygraf verkade bättre än rena slumpmetoder, men långt ifrån perfekt. Dessutom förutsätts försökspersonerna tro på polygrafens förmåga att avslöja lögner, för annars fungerar de inte alls lika bra. National Research Council sammanfattar sin utredning med att det behövs mycket mer och mycket bättre forskning på området innan det egentligen går att säga något vettigt i frågan.

En lögndetektor på anställningsintervjun
Redan utan några ordentliga vetenskapliga undersökningar går det dock att peka på en del stora problem med polygraftester. Det kanske allvarligaste är möjligheten till falska positiva svar. Det vill säga att oskyldiga utpekas som lögnare i testet.

Det land som använder lögndetektorn mest är USA. Där används den inte bara vid förhör av misstänkta brottslingar, utan till och med ibland vid anställningsintervjuer och intern-utredningar på företag - i vissa fall kan det röra sig om hundratals eller till och med tusentals personer som får underkasta sig polygraftester.Även om träffsäkerheten skulle ligga på 95 procent - vilket det alltså inte finns några bevis för - skulle det innebära att av 100 testade skulle fem stycken kunna pekas ut felaktigt.

Det andra stora problemet är att skyldiga kan klara sig undan, som Ames-fallet visade. Det finns rent av amerikanska firmor som anordnar kurser om hur man lurar en lögndetektor.

De som lurar systemet - så går de till väga
Nyckeln till att lura en polygraf - eller snarare den som använder den - ligger i att försöka framkalla större reaktioner när man svarar på kontrollfrågorna än på de relevanta frågorna. Förhållandet mellan dessa reaktioner är näm-ligen det viktigaste kriteriet för att bestämma om någon ljuger.

Reagerar du starkt på kontrollfrågorna verkar det som att du inte blir så upprörd när du svarar på de relevanta, även om dina svar där är ren lögn med allt vad det innebär för dina mätvärden. Det här förutsätter förstås att man identifierar kontrollfrågorna. Dessa är oftast frågor många måste tänka efter innan de besvarar.

Ett exempel på en kontrollfråga kan vara "har du stulit något någon gång?" - de flesta har väl plockat med sig en penna från kontoret eller tagit godis utan att betala när de var små, och kan därför antas ljuga om de svarar nej.

En relevant fråga kan vara "har du stulit för mer än tusen kronor från din arbetsgivare?" Tricket är att alltid försöka få större reaktioner när kontrollfrågorna kommer.

Det finns flera olika metoder för att klara av detta. En är att träna andningen så att du håller en jämn andning hela tiden, men tar djupare andetag eller andas snabbare när en kontrollfråga kommer.

För att höja blodtrycket på rätt ställen går det att utföra svåra matematiska beräkningar i huvudet eller bita dig i tungan. Båda metoderna ska också kunna skapa utslag på pulskurvan.

Nu duger inte det här om du fortfarande blir för upprörd när de relevanta frågorna kommer, men för många hjälper det att veta att de kan förstår hur polygrafen fungerar. De kan då hålla sig lugnare även när de ljuger för att rädda skinnet.

Även för den som talar sanning kan det vara bra att behärska dessa metoder, eftersom polygrafer som sagt kan ge falska positiva resultat som märker även den som talar sanning som lögnare.

Därför använder amerikanerna polygrafen
Att lögndetektorn är ett minst sagt tveksamt instrument märks på spridningen av användandet i världen. Det är egentligen bara Israel, Japan och Kanada och framför allt USA som använder polygrafer i någon större omfattning.

Men varför används de över huvud taget någonstans om det nu inte finns någon forskning som visar att de verkligen fungerar? Det finns ett antal svar på den frågan. En viktig anledning är att man antar att många kommer att erkänna om de tror att det är lönlöst att ljuga - polygrafen används då för att skrämma människor till att tala sanning.

I de här fallen kan förtestet och eftertestet vara mycket viktigare än själva polygraftestet. En bra förhörsledare kan få fram en bekännelse från någon som tror på polygrafen, oavsett vad kurvorna visar.

Om försöksledaren tror att den som intervjuas ljuger kan han i eftertestet försöka pressa fram ett erkännande genom att säga att polygrafen visar på en lögn och att "det blir bara värre om du inte berättar sanningen". Huruvida polygrafen i sig verkligen kan avslöja lögner blir då mindre intressant, utan den används bara som ett verktyg för att sätta press på någon som man redan misstänker är skyldig.

En annan anledning till att polygrafen fortfarande är populär är att den kan användas för att ge de ansvariga något att skylla på om det skulle behövas. Om en spion anställs eller en brottsling går fri kan de som skötte utredningen hävda att de gjorde allt som stod i deras makt för att undvika det - att de till och med använde en lögndetektor.

Används inte i rättegångar - ens i USA
Men även i polygrafens förlovade land USA är maskinen väldigt kontroversiell. Medan
säkerhetsorganisationer som FBI och CIA fortfarande gärna använder polygrafer har högsta domstolen faktiskt sagt att den inte bör få användas som bevis i rättegångar.

Samtidigt som det finns mängder av aktörer som erbjuder polygraftester till företag och myndigheter finns det å andra sidan också organisationer som arbetar för att polygrafer inte ska användas som annat än möjligen underhållning på tivolin. Och som läget ser ut idag med den bristfälliga forskningen på området och en rad välkända misslyckanden i backspegeln verkar det onekligen som att motståndarna har övertaget i debatten.


Av Kent Olofsson.
Kent är IT- och nätverksexpert med över tio år i branschen. Han kan nås på kent.olofsson@mbox201.swipnet.se.

Artikeln finns i tidningen Säkerhet&Sekretess nummer 6 för 2005.
Här kan du prenumerera på tidningen.


Läs mer
En lång och uttömmande utredning om polygrafer, hur de fungerar, hur mycket man kan lita på dem och hur de kan luras.
www.nap.edu/books/ 0309084369/html

Ett företag som erbjuder polygraf-tester i USA har en stor FAQ för den som vill veta mer.
www.polytest.org

En organisation som vill avskaffa polygraftester. Här finns diskussionsforum, en stor FAQ och inte minst en bok, The Lie Behind the Lie Detector, som kan läsas gratis online.
antipolygraph.org

Presentation av CSVA med olika fallstudier.
campus.umr.edu/police/cvsa/cvsamenu.htm

Hur funkar det? Ladda ner en ritning här och bygg din egen maskin!
www.ing-steen.se/produkter/elektronik/Matinstrument/mi7/


iNGET FÖR POLISEN I SVERIGE
I USA använder polisen då och då polygrafer i utredningsarbetet, och det har också hänt att resultaten från ett polygraftest har fått användas i rätten. Det svenska rätts-väsendet är dock betydligt mer skeptiska till att använda polygrafer för att avslöja lögner.
- Det här är ingenting som används av polisen i Sverige idag, säger Tore Olsson, biträdande laboratoriechef på
Statens kriminaltekniska laboratorium, SKL.
SKL har undersökt hurvida polygrafer skulle kunna vara ett bra hjälpmedel för polisarbetet, och kommit fram till att de knappast skulle vara till någon större nytta.
- För ett antal år sedan fick vår dåvarande chef en anmodan från en domstol att utreda om lögndetektorer kunde användas av rättsväsendet, och han kom fram till att det eventuellt
kunde ha viss användning i utredningsarbetet, framförallt i spaningsskedet, men att det inte kunde användas som bevis i en domstol, säger Tore Olsson.
Vad det föll på? Att det var tveksamt hur mycket man kunde lita på resultaten.
- Tillförlitligheten av en undersökning med en polygraf är helt enkelt inte tillräcklig för att det ska ha något riktigt värde som bevis i en rättegång, säger Tore Olsson.
Det intresse som finns för lögndetektorer kommer istället från de anklagades sida. En anklagad kan se lögndetektorn som ett sätt att stärka sin argumentation.
- När frågan om lögndetektorer dök upp i diskussionen var det istället någon som ville använda den för att bevisa sin oskuld, säger Tore Olsson. Vi har i och för sig fri bevisprövning i Sverige, men det är knappast troligt att en domstol skulle tillmäta ett sådant här test något bevisvärde.

Fakta

Ett alternativ till polygrafen är att använda röstanalys för att avslöja lögner. Metoden heter Computer Stress Voice Analysis, CSVA, och använder över 100 olika parametrar som frekvens, rytm och tonläge för att analysera förändringar i rösten. Enligt förespråkarna är träffsäkerheten minst 80 procent. Kritikerna, bland annat fonetiker och lingvister, hävdar att det precis som med polygrafer inte finns någon vetenskaplig forskning som bevisar att metoden skulle fungera. En 80-procentig träffsäkerhet innebär ju också att det finns en risk att en av fem klarar sig undan med en lögn eller blir oskyldigt anklagad för att ljuga - alltså blir användnings-områdena rätt begränsade. Men liksom polygrafen kan CSVA vara avskräckande för dem som tror att det fungerar och annars tänkt ljuga.