När Telia lanserade personsökaren Minicall Privat 1993 sköt försäljningssiffrorna i höjden. Tidigare hade personsökaren mest varit ett hjälpmedel för personer som behövde bli nådda i arbetet. Men med systemet Minicall fick Telia fram billigare personsökare än tidigare, och det blev något som vanliga människor kunde imponera med. Under 1994 skaffade nästan 100 000 svenskar en Minicall Privat.

Mattias Nilsson är 26 år och bor i Malmö. Under 90-talet var han en av dem som gick runt med en personsökare i bältet. Han fick den i födelsedagspresent av sina föräldrar när han fyllde 16 år. Det var 1996 och Mattias gick första året på gymnasiet. Personsökaren var en svart Motorola med gråa knappar.
– Jag hade den där mindre häftiga varianten, där man bara tog emot ett nummer, det var ingen fräck variant där man kunde ta emot meddelanden.

Han tyckte att personsökaren var ganska användbar just då. Mest var det hans föräldrar eller kompisar som skickade meddelanden när de ville ha tag på honom.
– Det var ju tio år sedan och det var ett billigt alternativ. Självklart hade man hellre velat ha en mobiltelefon men det var uteslutet, det var alldeles för dyrt. Sen så var det lite coolt, lite high-tech att ha en personsökare.

Mattias föräldrar tyckte att det kändes bra att veta att de alltid kunde få tag på honom, speciellt när han var ute på kvällar och nätter. Och när det dök upp ett telefonnummer i displayen, så försökte han alltid hitta en telefon och ringa tillbaka.
– Man blev ju lite nyfiken varför de hade skickat numret till mig. Det fanns ju en anledning till att de hörde av sig. Det var inte bara för att de ville snicksnacka utan då var det för att de verkligen ville få tag i en.

Den som ville skicka ett meddelande till en personsökare fick betala en avgift. Men för den som hade själva personsökaren var det gratis att läsa av numret. Däremot kunde det vara problematiskt att alltid ha tillgång till en telefon när det pep till i sökaren.
– Om man bedömde att ”nu får jag nog höra av mig, det kan inte vänta till jag kommer hem” då var det telefonkort som gällde, och så fick man ringa tillbaka i en telefonautomat. Det fanns ju inga andra alternativ, ytterst få av kompisarna hade mobiltelefon, säger Mattias Nilsson.

Personsökaren nådde sin topp under 90-talet, men hade funnits på marknaden mycket tidigare än så. De trådlösa dosorna, som de flesta kanske idag förknippar personsökaren med, kom först efter några års utveckling. Anders Lindeberg-Lindvet är förrådsmästare på Tekniska museet, och berättar att det fanns svenska personsökarsystem redan på 1950-talet.
– Det kunde vara lampor eller ljudsignaler i sjukhuskorridorer. Telefonisten skickade signaler, och varje person hade sin egen signalkod som de kände igen, och förstod att det var dags att kontakta växeln.

I slutet av 1960-talet började det tillverkas trådlösa personsökare. Men först 1978 började de säljas i ett kommersiellt syfte. Till en början använde folk det mest i arbetet. Jourpersonal och övriga yrkesgrupper där det var viktigt att kunna bli nådd, var några av dem som använde systemet.
– Sverige var faktiskt först i Europa med ett landstäckande system för personsökning, säger Anders Lindeberg-Lindvet.

En av dem som var med och utvecklade sverigenätet var Östen Mäkitalo. Han är idag professor i radioteknik på KTH i Stockholm och arbetade under 1970-talet på televerkets radiolaboratorium.
För att få ett rikstäckande nät använde de sig av det redan landstäckande FM-nätet som används för radiosändningar. De lade till en extra kanal för personsökning – den kom att kallas MBS, mobil sökning.

MBS blev startskottet för de bärbara personsökarna. Till en början gick det bara att skicka ett nummer.
– Man gjorde så att man folk hade sina egna kodböcker, där vissa kombinationer av siffror betydde vissa saker. Eftersom telefonernas tangenter bara kan hantera siffror, så kunde man bara skicka nummer. Jag vet att jag själv använde mig av sifferkombinationer, minns Östen Mäkitalo.

MBS var i bruk fram till mitten av 90-talet, då det lades ner. Östen Mäkitali menar att systemet var en bit på väg mot dagens mobiltelefoner.
– Många saker är början på någonting, det här var vad vi kunde åstadkomma på den tiden. Vi kunde skicka ringsignalen med landstäckning. Då hade vi klarat av första steget att få kontakt med en person som vi ville ha kontakt med och det var första steget.

Parallellt med MBS-systemet hade andra personsökarsystem utvecklats, bland annat Telias Minicall. Det bygger på ett eget system, som används för personsökning fortfarande.
– Minicall byggde på en internationell standard, till skillnad från MBS som var svenskt. De små dosorna som tog emot sändningen tillverkades över hela världen och på så sätt kunde priserna sänkas, berättar Anders Lindeberg-Lindvet på Tekniska museet.

En anleding till att Minicall Privat fick sånt genomslag var att den som köpte en personsökare bara behövde betala en engångskostnad för själva dosan, och sedan var det bara att börja ta emot numren. Den som skickade sitt telefonnummer var den som fick betala.

Mattias Nilsson tror att hans Motorola kostade 400 kronor 1996. Under ett halvår fick den sitta på hedersplats i hans bälte. Sedan köpte han en mobiltelefon.
– Personsökaren uppfyllde ju bara ett av kriterierna för kommunikation, man kunde bara ta emot. Samtidigt som det var smidigt så var det ett problem. I kombination med att kontantkortet kom och drog ner priserna på mobiler så köpte jag en Diga från Philips framåt våren.

Och personsökaren?
Ja, den åkte i byrålådan. Och där ligger den nog än.

Detta var andra delen i en artikelserie om tekniker som försvunnit. Har du någon favoritteknik som nu inte används längre, eller kanske minns en teknik som tidningarna skrev spaltkilometer om ett tag men som sedan bara gick upp i rök? Mejla då oss och tipsa

Läs vidare: "Idag har Minicallen fått en revival"


Reklamfilmer för Minicallen

Och en till...