Stordatorns första 40 år

Utan tvekan var lanseringen av System 360 ett avgörande ögonblick i IBMs historia. Och visst förändrade den nya familjen stordatorer hela marknaden. Idag är det precis 40 år sedan den 7 april 1964 då System 360 lanserades.

Men ändå fanns det två frågetecken kvar kring födelsedagsfirandet som IBM avverkade redan i måndags:

Finns stordatorn egentligen kvar? Inte i IBMs sortiment, om man inte lyckas skrapa fram en stordator bakom beteckningen Z-server förstås. Allting heter ju server numera, stordatorer, minidatorer såväl som persondatorer. Fråga gäller om det verkligen var rätt födelsedagsbarn vi firade. Var System 360 verkligen den första moderna datorn, den som introducerade idén med en kompatibel processorfamilj inom vilken program kunde flyttas problemfritt?

Nå, låt oss lämna frågorna för tillfället. Det finns tillräckligt många skäl att uppmärksamma det som IBM redan för 40 år sedan kallade "den största händelsen i företagets historia".

Oerhörda omvälvningar
Orden fälldes av Thomas J Watson Junior som då hade styrt koncernen i åtta år sedan fadern, Thomas Watson Senior, överlämnat chefsposten och sedan avlidit. Han överdrev knappast - tidskriften Fortune beskrev det hela som IBMs hasardspel med 5 miljarder dollar i potten.

Thomas Watson Jr beskriver projektet utan alltför mycket förskönande i sina memoarer "IBM och Son":
"Tillverkningen av denna nya linje innebar att IBM fick gå igenom oerhörda omvälvningar. Karriärer skapades och lades i spillror, och de misstag vi begick på vägen förändrade många liv, även [min bror] Dicks och mitt. Kostnaderna var svindlande. Vi lade ner 750 miljoner dollar enbart på konstruktionen. Sedan investerade vi 4,5 miljarder dollar till i fabriker, utrustning och själva hyrmaskinerna. Vi anställde över 60 000 personer och öppnade fem nya fabriker. Det var det största privatfinansierade projekt som någonsin hade påbörjats. Reportern i Fortune framhöll att det var betydligt större än den insats under andra världskriget som producerade atombomben."

Tvång och hot hjälpte
System 360 var verkligen en riskabel satsning, men i historiens beslysning också en nödvändig satsning. I varje fall för IBM, som visserligen fortfarande hade en omsättning på ett par miljarder dollar men också började märka en stagnation. Thomas Watson insåg att något var fel. I en datorbransch som just började komma i gång och förutspåddes en lysande framtid kunde det bara vara fel på IBM om det gick dåligt. Han skriver:

"De båda separata datordivisioner jag hade satt upp konkurrerade våldsamt med varandra, precis som jag hoppats, men en tråkig bieffekt var att vår produktlinje blivit helt oorganiserad. I september 1960 hade vi åtta datorer i vår försäljningskatalog, plus ett antal äldre som gick med vakuumrör. Konstruktionen i var och en av dessa datorer skilde sig från de andra och det ledde till att de krävde olika program och tillbehör, till exempel skrivare och skivminnen. Om en kund utvidgade sin verksamhet och ville gå över från en liten dator till en större, blev han tvungen att byta ut allting och göra om alla sina program, ofta till stora kostnader."

Alla tvingades byta sida
Men en jätte som IBM vänder man inte på hur som helst. Tillverknings- och utvecklingschefen Vin Learson hade förgäves försökt få sina tekniker att samarbeta och förenkla produktlinjen. Men ingen lydde. Var och en höll på sin dator och vägrade att backa eller kompromissa.

Till slut återstod bara drastiska åtgärder – alla tvingades byta sida. Till exempel blev chefsingenjören från smådatordivisionen bas för FoU-gruppen i stordatordivisionen. Efter ett antal sådana rockader började en kultur skönjas där alla jobbade åt samma håll.

Fast det gick fortfarande långsamt. Hösten 1961 var projektet ännu inte formulerat, så Learson skickade hela projektkommittén till ett motell i Connecticut två veckor för jul. De fick order att stanna där tills de kom överens. Den 28 december fick planen för den nya datorgenerationen en koncentrerad beskrivning på 80 sidor.

Krismolnen hopades
Men 1962 var inget bra år för en storsatsning. Aktiekurserna sjönk till den lägsta nivån sedan depressionen. IBM-papperen sjönk med en tredjedel. Dock fanns det ingen väg tillbaka.

De första problemen gällde samordningen av produktionen av sex nya datorer och ett fyrtiotal tillbehör som skivminnen, bandstationer, kommunikationsutrustning, terminaler och skrivare. Allt skulle ju vara kompatibelt.

Ännu större utmaning var operativsystemet. Hundratals programmerare skrev miljontals rader kod. Man tog till tekniken med mikrokod som översättare mellan processor och program. Det gav processoroberoende och på köpet blev det möjligt att köra gamla program från storsäljaren 1401 i System 360.

Egna komponenter
Inte nog med dessa två utmaningar, IBM beslöt också att utveckla och tillverka egna komponenter. Tidigare hade allt köpts utifrån, såväl elektronrör som transistorer. Nu krävdes det en ny generation komponenter i form av integrerade kretsar.

"Datorerna kommer att krympa till kretsstorlek och när det sker, tror ni att vi vill köpa dem från utomstående?", frågade koncernens vd Al Williams.

Kostnaderna för de egna fabrikerna blev naturligtvis skyhöga.

Tidsplanen började svaja samtidigt som konkurrenterna RCA, Burroughs, Honeywell, Univac och General Electric alla gjorde datorer som var överlägsna IBMs alltmer föråldrade sortiment. Under 1963 kom panikrapporterna i strid ström för IBMs säljkår. Marknaden växte med 15 procent, IBM ökade blott 7 procent.

Tomma skal såldes
Det var alltså bråttom. Så när den stora lanseringen skedde, med presskonferenser i 73 amerikanska städer och i 14 länder, introducerade IBM också ett nytt grepp i marknadsföringen - attrapper av trä, tomma datorhöljen med meningslösa signallampor. Watson säger sig ha våndats över detta men framhåller att kunderna informerades om vad som var äkta och vad som var kulisser.

Och kunderna beställde glatt, ty den framtid som IBM målade upp var drömmen för varje dataavdelning.

Men programutvecklingen drog ut på tiden, och ju mer den försenades, desto fler programmerare sattes i arbete.

Under 1966 arbetade 2 000 programmerare med systemet och kostnaderna översteg snabbt vad hårdvaruutvecklingen kostat. Till slut blev notan för basprogrammen i System 360 den största utgiftsposten i företagets historia.

Nära bankrutt
Till slut, "som genom ett under", levererades de första medelstora 360-datorerna under 1965. Men då bara med provisoriska program och med en del mankerande delar.

Först under 1966 stabiliserades produktionen och nu började också pengarna strömma in. Med uppåt 8 000 maskiner installerade, fyra miljarder dollar i omsättning och en vinst på en miljard före skatt var koncernen räddad. IBM hade då varit nära bankrutt, blott ett par veckor ifrån att tvingas ta ett nödlån för att betala lönerna sedan 360-projektet slukat alla tillgångar.

Inte undra på att IBM firar fyrtioåringen.