Egentligen var han löjtnant, kapten blev han först till repövningen. Då hade han redan klivit över till en civil karriär.
Systemleverantören SRT, Standard Radio och Telefon AB, hade just utvecklat en stordatorterminal. I stället för den dyra grafiska terminal man använt i ett patiendatasystem hade ett litet gäng utvecklare konstruerat en billig terminal byggd kring en vanlig tv-skärm från Luxor.
– Jag var den förste säljaren som anställdes, sedan kom Jörgen Sjöström och några till. Efter ett år hade vi 90 procent av den svenska marknaden och sedan drog jag i gång försäljningen i Norden, Tyskland, Holland, Belgien, England och USA. Jag gillade att resa, minns Tommy Palmqvist.
Och det fick han göra, ty först började exporten via ägaren ITT. När ITT drog sig ut 1973 fick man bygga upp en nu utlandsorganisation, ibland via Datasaab, ibland på egen hand.
Förebilden var IBMs terminal 2660 och den första Alfaskopmodellen 3100 var i stort sett blott en billigare kopia som klarade både 3270-emulering och direktkommunikation via bussen.
– Men kunderna började ställa krav, så vi separerade tangentbordet från skärmen och vi introducerade något som IBM inte klarade: funktionstangenter. Hos Skandia till exempel öppnade F1 skärmbilden Bilskador, F2 Villaförsäkringar och så vidare. Dessutom hade gul text på skärmen som en del av vår ergonomiska profil. Det var samma fosfor som i radarsystemens skärmar och vi visste att det var lindrigare för ögonen. Jag var i USA och höll föredrag om ergonomi, ett ord som våra konkurrenter inte kunde stava till!
IBM bromsar
SRT hade bytt namn till Stansaab (och fått staten och Saab som delägare) och att köpte konkurrenten Facits terminaltillverkning. Facit hade snott en stororder till polisen framför näsan på Alfaskop – men Facit kunde inte klara uppgiften. Men konkurrensen var hårdare från IBM:
– IBM försökte jäklas och bromsade leveranserna av den kommunikationsdator som behövdes mellan stordatorn och terminalerna. Lars Forssum konstruerade snabbt en egen produkt, stor som en skokartong jämfört med IBMs kylskåpsstora. Då kom våra leveranser igång igen.
– Efter att terminaldelen flyttats hamnade jag på Datasaab i Linköping och fick vara med om det stora Nordiska terminalsystemet och jag pendlade även ett år till Danmark för att bygga upp en ny organisation där. När jag kom hem var det bara för att skickas till Kalifornien. Datasaab och Stansaab skulle slås ihop och företagen skickade varsin representant till Stanford Institute, som skulle lägga upp en plan. Vi var Sveriges olönsammaste företag och gick back med 230 miljoner. Staten och Saab pytsade visserligen in 115 miljoner var, men med dem hamnade vi bara på noll. Nu ville vi ha bort 130 personer. Facket grep in och räddade 100 jobb, så bara 30 fick gå.
Kulturkrock
Den sammanslagna koncernen gjorde nu trafikledningssystem, Alfaskop, bankterminaler och kontorssystem, bland annat en serie minidatorer som D5, D15, D16.
Tommy Palmqvist blev marknadschef för bankdivisionen och sålde bland annat ett system till Citybank i New York. Men den nya koncernen var allt annan än homogen:
– Man kunde se varifrån folk kom på hur de talade gick och klädde sig: Stansaab, Facit, Halda, Alfaskop. Vi fick aldrig ihop kulturerna, berättar Tommy Palmqvist som klev av 1979 och började som marknadschef hos Gylling Elektronik i Oskarshamn.
Det var norra Europas största kretskortstillverkare med avancerade 32-lagerskort för kunder som Siemens och IBM som specialitet.
Tommy startade i vanlig ordning dotterbolag i Tyskland och England. Efter fem år i Småland ville han tillbaka till Stockholm och fick jobb som marknadschef på ICL, som då gjorde både stor- och minidatorer. Nästa jobb blev vd-posten på Cominvests systemavdelning, som sålde och finansierade stordatorköp.
I en ny värld
Så ringde en headhunter och lockade med ett jobb för en stor pc-tillverkare.
– Ingenting för mig, svarade han, jag vill snacka med kunderna direkt, inte med återförsäljare. Nej tack!
Men nu var det här ingen vanlig tillverkare utan nykomlingen Dell, som sannerligen inte tänkte snacka med något ÅF-led. Återigen en chans att bygga upp något nytt, och jag minns Tommy Palmqvist från de här åren som en glad, sergerviss entusiast. Han hade fria händer och skapade nya vägar ut till kunderna. Frukostklubbar var ett populärt dragplåster. Men efter några år hade humöret sjunkit ute i Upplands Väsby.
Annons från 1990
– Det blev allt mer av centralstyrning. Marknadsföringen likriktades, vårt eget system där vi kunde mäta gensvaret på varje annons i Datavärlden och Computer Sweden försvann, vi fick betala mer för annonserna och responsen sjönk. Men fyra år är vad man klarar på den posten, mina efterträdare har gjort fyra år vardera.
Där lämnar vi den Palmqvistska berättelsen. Efter Dell blev han enmanskonsult och gav en rad företag start- och ledningshjälp.
