En journalist som en gång startade tidskriften OS2 Professional borde tillhöra IBMs närmaste vänner men Edwin Blacks bok om IBM och förintelsen från 2001 höll på att både fläcka bolagets anseende och väcka en rad skadeståndskrav från överlevande.

För Edwin Black började det hela under ett besök på Holocaust Memorial Museum i New York. Han gick dit med sin föräldrar, polska judar som bägge med knappt tänkbar marginal överlevt förintelsen på väg till Treblinka, och stod plötsligt inför en glasmonter med en hålkortsutrustning från IBM.

Han lovade föräldrarna att ta reda på vilken roll denna maskin från 1930–talets Tyskland spelat i massutrotningen av judar och andra grupper. Efter att under flera år engagerat ett hundratal frivilliga arkivforskare runt om världen och lirkat ut tidigare hemligstämplade dokument från amerikanska arkiv har han nu givit en ny bild av förintelsen: det industrialiserade folkmordet byggde på modern administrativ teknik i form av hålkortsmaskiner, datorernas omedelbara föregångare.

Förvisso hade förintelsen genomförts också utan maskinell hjälp, konstaterar han, men identifieringen, transporten, interneringen och avlivningen underlättades till stor del av utrustning och expertis från IBM. De 2 300 anställda på dotterbolaget Dehomag, Deutsche Hollertith–Maschinen Gesellschaft, levererade och underhöll tusentals maskiner och utbildade tysk personal att hantera dem i specifika uppgifter.

Den moraliska aspekten kan vi för dagen lämna därhän. Det fanns svenska företag som gav sina bidrag till Hitlers krigsmaskineri – och IBM bidrog å andra sidan till de amerikanska krigsansträngningarna, både genom att ställa om en del av sina fabriker till militärproduktion och med till exempel datorn Mark I. Hålkortsmaskinerna användes förresten också av de amerikanska trupperna under kriget, ofta monterade på täckta lastbilar för att kunna följa med i förflyttningarna.

Watson möter Hitler
Till historien hör ofrånkomligen Thomas Watsons möte med Hitler 1937. Watson engagerade sig starkt i uppbyggandet av internationella handelskammare som ett medel för att befrämja fred och handel. Han ledde ett stort möte i Berlin 1937 där han mötte Hitler i ett enskilt samtal Hitler lovade att Tyskland inte önskade krig och förärade den imponerade Watson Tyska örnens förtjänstorden, ett vitt kors infattat i guld och prytt med hakkors, vilket sonen Thomas Watson J:r berättar i sina memoarer IBM & Son.

Först sommaren 1940, när Tyskland invaderat Frankrike, återsände Watson sin orden till Hitler med ett barskt brev. Det påverkade inte Dehomags fortsatta verksamhet i Hitlertyskland.
Den lokale chefen Willy Heidinger hade redan 1934 hyllat Hitler offentligen och fått beröm för detta av Watson.
Den första stora statliga beställningen hade kommit inför folkräkningen 1933 och den skulle följas av en ny upphandling till nästa folkräkning 1939. Alla länder genomför folkräkningar men Hitler hade som bekant sina egna planer för valda delar av befolkningen.

I den första räkningen identifierades judar genom religiös tillhörighet (nedre raden på kortet ovan) medan det 1939 uttryckligen handlade om rastillhörighet. Statistiken som förelåg 1940 visade antalet rena judar och antalet ”Mischlinge”, halv– eller blandjudar.

Dödande statistik
Statistiken spelade en viktig roll under den ökända konferensen i Wannsee 1942, då Reinhard Heydrich hade två håkortsexperter till hands för att hjälpa till med utrotningsprojektet. Statistiken gällde inte enbart antal judar och också givetvis deras adresser. Faktiskt hittar vi här en tidig gis–tillämpning, alltså ett geografiskt informationssystem med ”punktkartor” som visade judekoncentrationen i stadsdelar och större områden.

Tysklands statistiska centralbyrå kunde till exempel berätta att den största andelen judar i Berlin fanns i stadsdelen Wilmersdorf med 13,54 procent och att ”pälsjudarna” utgjorde 5,28 procent av körsnärerna. I mitten av 1936 fanns det mellan 415 000 och 425 000 ”troende judar” i det tyska riket.

Omfattningen av hålkortsanvändningen blir kanske aldrig helt klarlagd. Folkräkningen 1939 krävde 70 kortsorterare, 50 tabulatorer och 90 miljoner hålkort, för att inte tala om 1 200 stansarbetare, men vittnesmål berättar om hålkortsmaskiner som hanterade fångarna i åtminstone fyra läger, Buchenwald, Dachau, Mauthausen och Bergen–Belsen.

Dessutom användes de flitigt i ockuperade länder, bland annat för att hantera tvångsarbetare. Den ovanligt framgångsrika judeinsamlingen i Holland underlättades av hålkortsregister och punktkartor medan den massiva judeutrotningen i Rumänien 1941 krävde att IBM kunde frigöra de 17 hålkortsmaskiner som stod och slamrade i Polen. Ärendet låg utanför Dehomags befogenheter och sköttes från New York under Watsons överinseende! Statistiken berättar att över 270 000 rumänska judar ur den ursprungliga populationen av 375 422 hade dött på ett eller annat sätt.

Tystnad under och efter kriget
Med USA som krigförande part tvangs IBM till viss diskretion. Den tyska verksamheten sköttes framför allt via Europakontoret i Schweiz men även företagsledningen i det svenska dotterbolaget lär ha engagerats för att hålla kontakterna med den framgångsrika verksamheten i Tyskland – som omsatte lika mycket som de övriga bolagen utanför USA tillsammans.

Så tog kriget slut. Amerikansk militär samlade in så många hålkortsmaskiner som möjligt. Det blev totalt 2 348 maskiner, som IBM sedan kunde hyra ut åt de allierades administration av efterkrigseuropa. De infrusna vinsterna plockades diskret hem från Europa.
Hade det inte varit för en hålkortsmaskin av typ D11 på förintelsemuseet i New York hade historien slutat där. Visserligen har museets maskin under flera år lett till artiklar och offentliga försök från enstaka äldre IBM-anställda att tona ner företagets roll, men nu lär rubrikerna bli större.
Publicerad i Computer Sweden 26/2001